Ära vare Gud i höjden?

En av de stora skillnaderna mellan Ghana och Sverige har att göra med religion. Folk är nämligen väldigt religiösa här i Ghana. Jag tror inte jag har träffat en enda ghanian som inte är religiös, snarare är avsaknaden om en bestämd trosuppfattning betraktat som något avvikande, konstigt och troligtvis omoraliskt.

Den absolut största religionen här är Kristendom. Kyrkorna står som spön i backen och jag tror alla stora kristna inriktningar finns representerade. Den andra stora religionen är Islam, och även moskéer är det gott om. Dessutom finns en slags ambulerande minaretservice, bilar med stora högtalare på flaken som åker runt och spelar upp böneutrop vid givna tidpunkter (”Dom är väldigt punktliga” säger chauffören förundrat när vi åker förbi en). Det finns även hinduer här, men de är nog inte så många, och ateisterna går nog att räkna på ena handen. Man är helt enkelt inte icketroende i Ghana.

Innan missionärerna kom hit trodde man ju på andra gudar, det som vi idag kanske kallar naturreligioner. Utan att veta så väldigt mycket om dem så märker man ändå att deras arv lever kvar. Tron på det övernaturliga är väldigt stark här och det är inte ovanligt att folk väljer att gå till en så kallad herbalist istället för en läkare när de är sjuka.

På söndagar går ALLA kristna i kyrkan. Går man ut på stan en söndag förmiddag är man i princip ensam på gatorna, men så småningom fylls Accra av finklädda familjer som kommer från någon av de många gudstjänsterna som erbjuds. Många församlingar har flera ”services” på söndagar, man kan gå på den tidiga eller den sena eller båda två. Kyrkan här är ju också för många en social mötespunkt, jag kan tänka mig att man träffar släkt och vänner där, tar del av det senaste skvallret och även får sig en dos moral på köpet. Ofta används kyrkan och gudstjänsten som en sätt att nå ut med viktig samhällsinformation, tex har kyrkorna och moskéerna varit viktiga informationsspridare under kolerautbrottet som var ganska allvarligt tidigare i höstas. Även utbildning om ebola görs bland annat genom församlingarnas försorg, kanske är det helt enkelt pastorn som passar på att upprepa viktiga fakta om handtvätt osv som en del av sin predikan.

Jag är verkligen en ett fan av religionsfrihet, och anser att på samma sätt som människor ska ha rätt att tycka, tänka och säga vad de vill, ska de också kunna tro på vilken gud de vill, eller låta bli att tro på gud, stor individuell frihet med andra ord. Men efter några månader här i Ghana har jag verkligen börjat blir väldigt trött på kristendomen och det sätt den utövas på här. Den är helt enkelt överallt och hela tiden och blir därför ett faktum man omöjligt kan bortse ifrån.

Några exempel:

Väldigt många bilar i Accra har ett religiöst budskap i bakrutan. Mest kristna budskap - det kanske bara står Jesus, eller God, men lika ofta står det ngt i stil med ”Praise the Lord” eller helt enkelt bara en hänvisning till en bibelord. Men det kan också stå ngt om Allah i bakrutan, fast det är inte lika vanligt.

Taxibil. Har nästan alltid ett "ord på vägen" klistrat i bakrutan.

Det här är bakdörren på en tro-tro som är en

minivan som funkar som en buss. Finns i tusental

och i princip alla har ett litet budskap.

Även affärer kan ofta ha religiösa budskap på sina skyltar eller t.o.m i namnet ”Made by God keycutters” eller ”The Lord has the answer car mechanic”.

Som om inte detta vore nog så kantas vägarna av stora skyltar, ofta med reklam för kommande religiösa evenemang och gudstjänster men också mer tidlösa meddelanden tex såhär:

Ordet repent är en uppmaning att göra bättring och känna ånger.

Även i tidningarna och på radio och tv får religionen mycket plats, det finns radiokanaler som har pågående gudstjänster nästan dygnet runt, det finns flera TV-kanaler helt dedikerade till trosyttringar av alla de slag och i tidningarna får ofta religiösa ledare (oftast kristna pastorer) ta helsidor i anspråk när de ska ge sin syn på samhället idag. 

Pastorerna får alltså ta plats i alla mediala outlets, och när de inte är där och mässar så gör de det i den egna kyrkan. En skylt (som för övrigt sitter kvar på många ställen i stan trots att eventet var för en månad sedan) som fick mig att fundera var den här:

Dubbel portion Gud utlovas.

Jag blev helt enkelt nyfiken på vem den här Morris Cerullo är och gjorde lite research. Det visar sig att det är en amerikansk TV-evangelist med en ganska bekymmersam bakgrund. Han hävdar att han kan hela människor och livnär sig på att åka runt i världen och bota människor från alla möjliga olika saker. I England har han fått näringsförbud, eftersom han där var inblandad i en incident där en kvinna, efter att ha besökt hans gudstjänst och blivit helad, slutade ta sin epilepsimedicin och dog. Även i Indien har han blivit portad efter att ha bedrivit en alltför aggressiv kampanj runt sig själv och sina påstådda krafter. Han har också varit föremål för utredning i hemlandet USA på grund av hans sätt att ragga pengar till sin verksamhet.

Men här i Ghana går det uppenbarligen bra att fortsätta sitt ohederliga värv, utbildningsnivån är låg och tron på pastorer är hög, en perfekt kombo för en skojare som Morris Cerullo. Tyvärr är han dessutom antagligen bara ett exempel på många som har lärt sig att utnyttja fattiga afrikaners vilja att komma till himlen efter det hårda livet på jorden. För på söndagar när ALLA kristna går i kyrkan så lämnar också ALLA kyrkobesökare en del av sina surt förvärvade pengar i kollekt. Att inte ge pengar till sin församling är väldigt skamligt så trots att majoriteten av kyrkobesökarna har extremt lite pengar att röra sig med, så lägger de ändå en del av dessa pengar i kollekthåven.

Det gör mig förbannad och uppgiven, förbannad för att religionen har tagit ett sådant strypgrepp på samhället här och uppgiven för att jag inte ser att det är på väg att förändras.

Jag kan förstå att människor här vänder sig till Gud och till kyrkan. Livet här är för de flesta en kamp från morgon till kväll och det måste kännas skönt att lägga sitt liv i någon annans händer och lita på att det ordnar sig, oron för morgondagen tenderar nog annars att bli paralyserande. Kyrkorna gör också mycket bra här, det är som sagt en mötesplats, en utbildningsinstitution och de tar också ett stort socialt ansvar. Men tyvärr är det också många inom de olika församlingarna som utnyttjar människors tro, drar nytta av den såväl ekonomiskt som i andra sammanhang. 

Så här ser det ut överallt i Accra, enorma

reklamskyltar för olika typer av kristna event.

Dessutom är religionen ur mitt perspektiv ett hinder för utvecklingen här. Människorna här ger alltid Gud cred när något har gått bra för dem, istället för att se sin egen del i det som blivit gjort. Om man drabbas av olycka så är det också Gud som har haft ett finger med i spelet, som jobbar ”in mysterious ways” när det egentligen är statsapparaten eller någon annan dödlig som ska ställas till svars för att de inte gör det de ska göra.

Den religiösa marinaden ligger som en kladdig glaze över allt i det ghanianska samhället. Jag som bara är en tillfällig besökare kan ju bortse från mycket av det. Jag tycker det är sjukt irriterande i att ständigt matas med alla dessa religiösa meddelanden. Men det är ju egentligen en småsak. Det som enligt mig är ett riktigt stort problem är att religionen genomsyrar allas vardag och är en mycket stark maktfaktor. Pastorerna har alldeles för stor makt och de nyttjar den inte alltid i goda syften. Dessutom verkar Guden som folk ber till här i Ghana vara en ganska sträng och oflexibel Gud.

När verkligheten överträffar dikten

Oj nu var det länge sedan jag skrev något här. Men nu är jag tillbaka och då med en riktigt smaskig historia. Som hämtad ur en film fast det är verklighet och det händer här i Ghana just nu.

Det här är en del av framsidan av Daily Graphic idag. Det handlar om det som har dominerat allas diskussioner den senaste veckan.

Den 17 november nåddes Ghana av nyheten om att en ghaniansk kvinna tagits på Heathrows flygplats (London) med 12 kg (!) kokain i handbagaget. Hon greps på flygplatsen och sattes omedelbart i förvar. Ganska snart framkom också att hon hade haft två kvinnliga medresenärer som, när de såg vad som hände med vår huvudperson, helt sonika lämnade sitt handbagage och sprang från flygplatsen.

Ruby, som kvinnan heter sattes som sagt i förvar, och det dröjde inte länge förrän den stora frågan uppenbarade sig - hur hade hon kunnat komma ombord på ett flygplan med tolv kilo kokain i handbagaget utan att bli upptäckt? Det är här historian börjar bli riktigt intressant.

För det ska visa sig att hon kommit in på flygplatsen UTAN att passera säkerhetskontrollen. Hon hade alltså hjälp på insidan av Kotoka (flygplatsen i Accra). Dessutom börjar man prata om att hon rest med diplomatpass, och hur har hon i så fall fått tag på det?

Ganska snart börjar många detaljer peka mot presidentpalatset, det börjar pratas om att Ruby är kompis med presidenten, uppgifter som snabbt avfärdas från officiellt håll. Det dementeras också att hon ska ha haft diplomatpass, även om just den informationen ger upphov till en debatt om problemet med att diplomatpass enligt ryktet delas ut lite hit och dit, till folk som är tjenis med makten. Det cirkulerar tillochmed uppgifter om att utländska affärsmän ska ha fått ghanianska diplomatpass som en present för stora investeringar i landet.

Några dagar efter att Ruby har gripits i London, grips ytterligare tolv personer i Ghana, som misstänks vara inblandade i den här härvan. De två tjejerna som reste med Ruby har lokaliserats i Ghana och gripits, ett antal affärsmän och även en och annan "government official" bland annat the Deputy Director (vice direktör typ) på Utrikesdepartementet.

Bland de gripna återfinns även en av de som är ansvariga för VVIP loungen (just det ännu mer speciellt än VIP;-)) på Kotoka Airport, som vanligtvis används av presidenten och andra potentater. Det var nämligen där Ruby hängde innan hon flög till London. Några säger att hon faktiskt hängde där samtidigt som presidentens bror.

The plot thickens!

Så idag kom då nyheten om att Ruby nu har erkänt sitt brott. Inte så konstigt kanske, hon togs ju faktiskt på bar gärning. I början försökte hon neka, sa att hon fått väskan av någon som sagt att den innehöll guld, men nu har hon alltså erkänt brottet. Allt tyder på att hon har gjort den här typen av resor många gånger, och att hon är väldigt "well connected" med Ghanas absoluta toppskikt. Nu undrar ju alla bara hur mycket hon fått betalt för att hålla tyst om vem som gett henne uppdraget att flyga med den värdefulla lasten.

Den här händelsen väcker naturligtvis många känslor.

Först och främst är den ju väldigt spännande, för den är ju på många sätt nästan overklig. En ung snygg tjej, med kontakter i presidentpalatset, blir eskorterad till presidentloungen på en internationell flygplats med tolv kilo kokain i väskan. Men något går snett och lite senare sitter hon bakom lås och bom. Låter som inledningen på en spännande film.

Den är också mycket upprörande. Hon har uppenbarligen gjort det här förut, vilket innebär att bara man har "friends in high places" kan man komma undan med nästan vad som helst. Det är skillnad på folk och folk. Korruption är ett problem som genomsyrar allas liv i det här landet. Och det spelar ingen roll hur mycket man pratar om att vilja förändra, det verkar nästan omöjligt att göra.

Det är också en händelse som sprider skräck. Om man kan bära in tolv kilo kokain på en flygplats utan att bli upptäckt, då skulle man ju kunna bära in en bomb där också. Många frågor om nationell säkerhet har ventilerats den senaste tiden, med rätta!

Och naturligtvis väcker händelser känslor som har att göra med moral. Ghanianer generellt har väldigt hög moral och knark är inte något man befattar sig med. Samtidigt har Västafrika blivit en stor central för internationell knarkhandel. Kokainet kommer numera via Västafrika in till Europa. Än så länge är inte länderna här en viktig marknad för kokainhandlarna. Men naturligtvis finns en oro över att droger ska bli en del av unga människors vardag.

Mitt största problem just nu är att nyhetskällorna är för få och för opålitliga här i Ghana. Rykten publiceras som sanningar ena dagen och nästa dag skriver man något annat. Och mycket av rapporteringen sker ju också på de lokala språken som jag inte förstår. Men jag kommer fortsätta följa den här nyhetsstoryn och väntar bara på att internationell media ska plocka upp den - för den är ju ur ett reporterperspektiv nästan för bra för att vara sann!