Sorry For Left

I Ghana är det inte ok att använda vänsterhanden när man betalar, räcker över saker, äter osv. Det beror på att vänsterhanden används för toalettbestyr och därför anses oren. Det är nog egentligen lite av en förolämpning att använda vänsterhanden när man sträcker fram något till en annan människa. 

Vi som är blekfisar och anses vara tämligen bortkomna i de flesta sammanhang får ju lite respit, men i morse kom sonen hem från bageriet där han varit och handlat och berättade att han fått en tillsägelse av den som satt i kassan. "Hon sa nått om att man ska använda högerhanden när man betalar" sa han lite förvirrat. Oj, tänkte jag, vi har ju inte berättat det här riktigt noggrant för våra barn, och jag tänker egentligen inte så mycket på det alls. Men jag börjar ju inse hur jag måste framstå som är vänsterhänt.....

När vi häromdagen köpte bananchips vid ett rödljus så sa försäljerskan "sorry for left" när hon räckte fram växeln med vänsterhanden. Hon var tvungen eftersom högerhanden var full av bananchipspåsar. Jag får nog börja använda den ursäkten. Alternativet är att bli högerhänt vid 44 års ålder.

Den svenska skammen

Cape Coast Castle

I helgen åkte vi på utflykt. Turen gick till Cape Coast, en stad som ligger några timmar västerut från Accra. Ett av våra mål var att besöka ett av de många slavfort som finns bevarade längs Ghanas kust. Grunden till fortet Cape Coast Castle, lades av svenskar i mitten av 1600-talet och under en period bedrev svenskar handel med slavar från den här handelsstationen. Slavarna var för kolonisatörerna en vara bland andra som man handlade med för att tjäna pengar. Idag står Cape Coast Castle kvar som en påminnelse om mänsklig grymhet och är upptaget på UNESCOs världsarvslista som ett byggnadsverk som bör bevaras för framtiden.

Stranden nedanför fortet

Det är svårt att förstå att fortet vi går omkring i en gång för några hundra år sedan faktiskt användes primärt för förvaring av slavar. Läget är fantastiskt med havet och stranden precis utanför murarna. Om man inte visste vad Cape Coast Castle använts till skulle man kunna tänka att det bara är en vacker historisk byggnad.

I fortets över delar finns salonger och sovrum, ett kapell där gudstjänster hölls och en stor innergård. Här bodde guvernören. Rummen är stora med fönster i flera riktningar, en frisk bris svalkar såväl inne som ute och man kan tänka sig att det säkert bitvis var ganska trivsamt för guvernören att vakna upp med havet precis utanför fönstret.

När vi blir ledda ner i fängelsehålorna upphör alla känslor av trivsel.

I Cape Coast Castle kunde man förvara upp till tusen manliga slavar åt gången. De förvarades i en mörk fängelsehåla uppdelad på fem sektioner som tillsammans kanske upptar en yta av 150-200 kvm. Några små hål i väggen uppe vid taket är allt ljusinsläpp som existerar, i övrigt är det helt enkelt stora tomma rum av sten, bevarade i samma skicka som när de användes. Männen som fängslades fick kissa och bajsa där de stod, de fick mat två gånger om dagen som de åt med händerna och när de skulle sova fick de försöka lägga sig ner om det fanns plats. Troligtvis kunde inte alla lägga sig ner och det är väl tveksamt om de ville det, det var ju trots allt på golvet som all avföring blandat med matrester låg. De förvarades alltid med händerna i bojor. Från två veckor upp till tre månader stannade en slav på Cape Coast Castle, hela tiden i samma mörka fängelsehåla. Många slavar dog under tiden de var inlåsta här och deras kroppar kastades ut i havet utanför fortet, med en kanonkula knuten runt ena foten för att förhindra att de sköljdes upp på land igen.

När man fört påbörjade utgrävningarna i

fängelsehålorna var golvet täckt av en halv

meter organiskt material. Ännu idag kan man

inte se golvstenarna mer än på några få ställen.

Man handlade även med kvinnliga slavar, dock inte i samma utsträckning. Män var starkare och bättre arbetskraft och var därför mer populära exportvaror. Kvinnorna förvarades i en annan del av fortet även de i samma mörka fängelsehålor, under samma vidriga förhållanden.

Luften i hålorna är kall och fuktig, och när vår guide släcker lamporna för att vi ska förstå hur mörkret människorna levde i så får man under ett par sekunder någon slags förnimmelse av hur det måste ha varit att befinna sig där. En känsla av omänsklighet infinner sig.

När förvaringstiden var över leddes slavarna genom en lång mörk tunnel ut genom en port till stranden där små jollar väntade på att lasta ombord dem på fartyg för vidare frakt västerut. Efter upp till tre månaders väntan i de mörka hålorna bländades de av ljuset som mötte dem på stranden. Och ändå måste just denna stund varit en av de lyckligare, då de faktiskt såg dagsljus och fick andras frisk luft en liten stund. För snart väntade ännu en grymhet, då de packade som sillar fraktades över haven för att sedan säljas på auktion.

Ingen vet exakt hur många människor som gick detta grymma öde till mötes, men man beräknar att mellan 12 och 25 miljoner människor lämnade Afrika på detta sätt. Vissa hade sitt ursprung i Ghana, men många slavar färdades väldigt långa sträckor till fots innan de ens kom fram till slavforten, från grannländerna Togo, Benin, Burkina Faso och Niger.

Människor tar med sig gravdekorationer för att 

hedra sina förfäder som lämnade Afrika på ett

slavskepp. Man tror att bara ungefär hälften av

de som kom till slavforten tog sig levande

genom vistelsen där och över haven. 

Resten dog och har således inga kända släktingar.

En av de mest gripande synerna inne på fortet är den samling av gravdekorationer som ligger prydligt uppradade inne i en av fängelsehålorna. Guiden berättar för oss att det är besökare från olika länder som tagit med sig och lagt dit för att på så sätt hedra sina förfäder. En konsekvens av slavhandeln är att väldigt många idag levande människor inte vet något om sitt ursprung. De kan spåra sina förfäder tillbaka till slaveriet, men efter det finns inga fakta att hitta förutom att han eller hon troligtvis har suttit inspärrad i något av de 60 slavfort som fanns längs med Ghanas kust under slaveriets mest intensiva period.

En fråga som dröjer sig kvar efter besöket på Cape Coast Castle är varför ingen berättade om det här för mig när jag gick i skolan? Ingen nämnde ens med ett par ord att Sverige hade en del i slavhandeln, att svenskar kapitaliserade på en rasistisk ideologi och att svenska staten faktiskt tjänade pengar på att behandla afrikaner som boskap som köptes och såldes som djur. Svenskarna tillhörde aldrig de riktigt stora aktörerna på den här skamliga marknaden, men vi var med och byggde upp ett internationellt människohandelssystem som i alla avseenden var en förintelse.

Som av ett olustigt sammanträffande läser jag om en debatt som blossat upp hemma i Sverige, en debatt på temat "men det får man väl inte säga i det här jävla landet", där nu debattörer vill gå mot strömmen och omskriva kolonialismen i positiva ordalag. Till dessa historielösa personer vill jag bara säga att de är hjärtligt välkomna hit så ska jag låsa in dem i en av de där fängelshålorna i några månader, så de kan sova i sin egen avföring och försöka leva utan dagsljus. Eller kanske vill de i några minuter prova på att stå i den fängelsehålan man låste in de slavar som trots sin hopplösa situation försökte göra uppror mot kolonisatörerna. Den hålan var helt utan luftinsläpp och ingen kom ut levande från den. Kanske ett besök på Cape Coast Castle kan få dem att fundera ett par varv till innan deras narcissistiska iver påminner oss om den svenska skammen ännu en gång.

Porten från fortet till skeppen har i efterhand fått namnet 

"Door Of No Return" eftersom ingen av männen och kvinnorna

som gick ut genom den någonsin kom tillbaka till sitt hemland 

igen. På utsidan sitter idag även skylten "Door Of Return" och 

den har kommit att få symbolisk betydelse för de som 

återvänder hit för att hedra sina förfäder.

Om att ta saker för givet

Idag var det en notis i tidningen om att man i Mogadishu i Somalia nu har öppnat landets första bankomat. Den är placerad i ett av stadens finare hotel och man kan ännu så länge bara ta ut dollar. Nu är det ju ingen som räknar med att den lokala valutan, somaliska shilling, kommer kunna tas ut ur bankomaten sen heller, det är en tämligen värdelös valuta. Men kanske kommer så småningom euro och pund kunna tas ut iaf.

I Sverige blir vi förbannade om den närmsta bankomaten inte funkar utan man måste hitta en annan. I Somalia vet troligtvis 99% av befolkningen inte ens vad en bankomat är och de kommer inte heller ha användning för någon inom en överskådlig framtid heller.

Här i Ghana finns massor med bankomater, överallt. Det finns väldigt många både inhemska och utländska banker här och de har alla sina egna bankomater. Och de används flitigt av många människor. Det finns så klart en väldans massa människor även i Ghana som inte har någon användning för en bankomat. De har väldigt lite pengar och har inte heller något bankkonto. De pengar de möjligtvis tjänar får de i kontanter och de går åt till det nödvändigaste så fort de kommer i deras hand. Men jag skulle tro att många iaf vet vad en bankomat är, och de som bor i de större städerna ser dem även om de inte använder dem.

Ghana är nämligen ett hyfsat modernt land. Det finns bankomater som funkar ganska ofta, även om man ibland får åka runt till fyra, fem stycken innan man får ut kontanter. Det finns hemkörning av mat som man beställer över nätet, även om det tar mycket längre tid än vad de säger, och man ofta inte får riktigt det man har beställt. Det finns köpcentrum, faktiskt ett med rulltrappor, även om den genomsnittlige svensken skulle ha svårt att känna igen sig med referensramar som Gallerian, Torp och Nordstan.

Nyheten om bankomaten i Somalia får mig att tänka på hur mycket vi tar för givet i den rika delen av världen. Vi räknar med att kunna kliva in i en stor luftig galleria och köpa det vi vill ha och vi tar för givet att vi ska kunna skaffa den senaste Iphonen så fort vi vill ha den. Vi tycker det är fullständigt självklart att man har ett bankkonto där lönen kommer in, varifrån vi sedan låter räkningarna betalas digitalt och en automatisk överföring till fondsparet görs varje månad. Men egentligen var det ju inte så länge sedan vi också levde i ett samhälle som installerade den första bankomaten (det var faktiskt så sent som 1967 och då hette de Minuten).

Utvecklingen går väldigt fort ibland, nästan hisnande snabbt. Och troligtvis kommer bankomater vara vardagsmat för somalierna om 50 år. Men ibland kan det vara bra att påminna sig om att vi för inte så länge sedan var där de är nu, och det är vår skyldighet att hjälpa dem att komma dit vi är idag så småningom.

Lördag morgon

Idag är det vilodagen hemma hos oss. Eller, vi ska iaf inte göra något innan tio. Det betyder sovmorgon här och alla utom jag är kvar i sina sängar.

Jag passade på att starta dagen med en kopp té på balkongen, en ganska sval bris höll mig sällskap liksom det hemtrevliga ljudet från minaretbilarna. Antar att det är bönedags om man är muslim. För att alla muslimer (vet inte exakt men det är ganska vanligt att folk är muslimer här) ska få be ordentligt så har de bilar med högtalare på flaken som åker runt i stan, som en slags ambulerande minaret. Service tycker jag!

Internationella pannkaksdagen

I morse stekte jag pannkakor till barnens lunchlåda. Det är lite svårt att vara kreativ klockan sex på morgonen, så det blir en del säkra kort. Pannkakor är ett sådant, funkar jämt. Då slog det mig att det är väldigt internationella pannkakor jag steker. Äggen är från Ghana, mjölken och smöret från Frankrike, saltet från Sydafrika och mjölet från Indien. Och dom kommer om ett par timmar avnjutas av två svenska barn på en amerikansk skola.

Här i Ghana finns en högst levande diskussion om landets oförmåga att försörja sig självt. Just nu är man väldigt beroende av import av varor. Till och med grönsaker importeras, från grannländer men också från andra världsdelar. Jordbruket här är väldigt gammalmodigt och ineffektivt och det finns inte heller någon vettig infrastruktur och logistik för transporter. Mycket av försäljningen görs helt enkelt direkt mellan producent och konsument, och det blir ohållbart när antalet köpare och säljare växer. Sammantaget gör denna situation det att man faktiskt inte kan mätta sin egen befolkning. Ghana har väldigt bra förutsättningar för odling, jorden är bördig och klimatet är gynnsamt så egentligen finns ingen anledning för någon att svälta i det här landet. Ändå gör många det.

Det är ganska svårt att förklara hur vardagen ser ut när det kommer till mat, men jag ska försöka.

Inköpslistans förbannelse

Vikten av att skriva en inköpslista fick jag lära mig i hemkunskapen. Det skulle vara bra för att komma ihåg det man behövde, och framförallt för att inte köpa en massa saker man inte behöver. I Ghana är det väldigt svårt att hålla sig till en lista. Det går faktiskt nästan inte.

Många Ghanianer handlar sin mat på marknaden. Den sträcker sig över en hel stadsdel och olika varor finns i olika delar av marknaden. Den består dels av personer som säljer en eller ett par olika produkter utomhus till små affärer som säljer ganska många saker. Men har man en lista och åker till marknaden så får man nog räkna med att spendera många timmar där för att få tag på allt man behöver.

Jag åker inte till marknaden så ofta, man måste kunna förhandla om priser och det är jag inte så bra på. Dessutom är jag ju van vid att gå in i en affär, ta en kundvagn och plocka det jag vill ha från hyllorna. Så jag, och den växande Ghanianska medelklassen, vi åker till någon av de stora mataffärer som vuxit upp i Accra de senaste åren. För femton år sedan fanns inga av dessa stora affärer här.

Inga konstigheter låter det ju som. Det är bara det att allt inte finns i den affären man åker till. En affär kanske har bra fisk. En annan har bra ost. En tredje har vin. Ja ni fattar. Så beroende på vilken affär man väljer att åka till så får man välja vad man ska handla just den dagen. 

Världens dyraste paprika

Grönsaker går att handla i de stora mataffärerna, men kvaliteten är sådär, och ofta saknas det man vill ha, ibland finns det inga tomater, ibland finns det ingen gurka osv. Det man kan köpa i affärerna som inte finns på anat håll är importerade grönsaker, orange paprika från ett växthus i Holland, franska vindruvor, etc men det är dyrt. Riktigt dyrt. Importerade tomater tex kostar hundra kronor kilot, och den där orangea paprikan kostar150:-/kilot. Så grönsaker och frukt köper jag faktiskt på de små grönsaksmarknader som finns utanför den stora marknaden, det är både billigare och bättre. 

Ytterligare en sak som är annorlunda i affärerna här är att om man hittar en vara man gillar, senast hittade vi en torkad sojaprodukt från Sydafrika som vi tyckte var god, då måste man köpa på sig många exemplar av den varan. För när den är slut så vet man inte om den kommer in igen. Importen av varor verkar vara högst slumpmässig, helt plötsligt svämmar stans butiker över av Danablu, och sen när alla de ostarna är köpta så ser man inte röken av Danablu igen.

För en vecka sedan kom Björn hem med tre burkar créme fraiche, en vara som inte gått att få tag på sedan mitten av juli. Grädde är också hårdvaluta för tillfället, den är sällsynt och väldigt dyr. Så storslagna middagsplaner kan lätt raseras på grund av att hälften av ingredienserna helt enkelt inte finns.

Jag har också märkt att hyllorna i Accras mataffärer delvis är en avstjälpningsplats för varor som kan vara svåra att bli av med i Europa. Det är inte ovanligt att hitta stapelvaror med kort datum här, och man måste alltid kolla så inte sakerna är för gamla. Troligtvis får någon dessa matvaror till ett billigt pris och förtjänsten blir så mycket högre när man sedan säljer varan vidare.

Dags att anpassa sig

Det är helt enkelt mycket jobb att fylla skåp och kyl med mat, ibland orkar jag inte ens tänka på att handla och då får middagen komponeras av det som finns hemma. En del andra expats (folk som inte är från Ghana som bor här på samma premisser som oss) löser det genom att anställa en som handlar och lagar maten åt dem, då slipper man ju allt besvär med att hitta på maträtter och åka runt och handla ingredienserna till dem. Men det är inte ett alternativ för oss, och även om det hade varit det så tror jag faktiskt att jag hellre lagar min egen mat. 

Jag märker ju hur jag kämpar i motvind med mina matinköp, med att försöka hitta varor som passar det jag är van vid att laga. Jag börjar så sakteliga inse att jag måste anpassa mig efter realiteten här och faktiskt börja köpa det som finns i verkligheten, inte bara leta efter det som finns på min lista. I början gjorde jag listor och tog med mig, men det har jag slutat med. Det blir enklare och mer harmoniskt att helt enkelt utgå från det som finns att köpa och sedan laga något av det man får med sig hem i matkassen. 

I morgon ska vi åka till den ekologiska grönsaksmarknaden som ibland kör lite pop-up affär vid en restaurang. Där kommer vi bland annat kunna köpa bokoboko, kontomere, moringa leaves och palm wine. Kan ju bli en utmaning att koka något på de ingredienserna ;-) Och de dagar vi får hemlängtan och vill ha något som känns som hemma så kan jag ju alltid steka pannkakor. Internationella pannkakor.