Hej alla artistbokare och radiomusikproducenter

En av de stora överraskningarna under min tid här i Ghana är hur mycket bra musik det finns här. Alltså, jag var ju beredd på att det skulle finnas en massa bra och intressanta artister här, men att det var så många som var så bra och jag trots detta aldrig har hört talas om dem förut, det var faktiskt ganska överraskande. Varför???

Jag kanske inte är så bra på att leta efter ny bra musik längre? Trots att jag i 25-årsåldern lovade mig själv att aldrig bli en trött 40+are som inte orkar bry mig, så har jag nästan blivit det. Jag kan inte uppbåda tillräckligt engagemang för nya artister om de inte typ står i mitt kök och spelar.

Jag kanske inte blir lika överraskad lika ofta av ny musik längre? Detta lovade jag också mig själv en gång, att inte sluta hänföras av ny musik. Men tyvärr blir jag inte uppspelt av en ny låt tillnärmelsevis lika ofta idag som för tjugo år sedan.

Jag kanske inte fattar vad som är bra lägre? Mycket möjligt, men många av de ghanaianska artister jag gillar är väldigt populära här i Ghana, och det borde väl vara någon slags fingervisning om att jag inte är helt ute och cyklar.

Trots dessa på pappret nästan oöverstigliga hinder så har jag sedan i somras då jag ställde ner mina väskor i Accra, Ghana, hört mer musik som får mig att vilja spontanstuffa än jag hört på flera år i Sverige.

Nu vill jag gärna försäkra mig om att jag (och fler med mig) ska få höra den här musiken när jag flyttar hem till Sverige igen, så därför tänkte jag tipsa artistbokare och radioproducenter om några artister som jag inte ser någon anledning till att inte boka eller spela. 

Jag börjar med Wanlov the Kubolor, en av mina personliga favoriter. Han är musiker och artist, men också samhällsdebattör och filosof. Han är allt-i-ett och enligt mig, helt oemotståndlig. Kolla här:

Tillsammans med M3nsa som spelar trumma i det här klippet har han bandet Fokn Bois. Dom har bland annat spelat in den första musikalen på pigeonengelska, Coz of Moni. Så om du just nu funderar på att anordna en filmfestival så kan du ju alltid visa den här filmen (finns en tvåa också). Annars, bara titta på den, den är faktiskt fantastisk!

Både M3nsa och Wanlov ger ut soloalbum under våren så de är ju tillochmed albumaktuella i sommar när alla festivaler ska gå av stapeln. Just sayin´.....slänger in en video med M3nsa också, han är grym!

Okej dags att presentera Noella Wiyaala, eller bara Wiyaala, det är lite olika. Hon kommer från norra Ghana, är det koolaste tjejen jag sett och hört på väldigt länge och hon ÄGER live! Börjar med en en riktig monsterhit:

En till låt med Noella, handlar lite om att utseendet inte spelar någon roll:

Då går vi vidare i tipskorgen och plockar fram M.anifest, en av mina absoluta favoriter på den Ghananska hiphopscenen. Den här låten "No Shortcut To Heaven" gästas av Obrafur, en annan av Ghanas stora artister:

Han spelades in av BBC Africa i höstas, här är ett litet smakprov på den inspelningen.

Nästa är en av mina favoriter med M.anifest, tillsammans med en HHP. Sjukt bra!

Om det kan hjälpa på något sätt så var M.anifest ute och turnerade med Damon Albarn förra året. 

Måste ju förstås nämna Ghanas egen it-girl, Sister Deborah. Hon är faktiskt syster på riktigt, till Wanlov som jag nämnde först. Sister Deborah är allt-i-ett, artist, fenomen, socialamediermonster och på ett smart sätt som man bara måste gilla. Här är hennes väldigt omtalade låt från i höstas #borla, som betyder skräp på hausa:

Bara att börja veva på radio om du frågar mig.

Jag får ju inte glömma att nämna Mensahhighlife, uppväxt i Sverige, verksam här i Accra. Har en helt egen, väldigt kool, stil:

Walasi, eller Worlasi - sjunger, rappar. Gillar hans stil helt enkelt:

Okej, jag skulle kunna hålla på såhär i all oändlighet, för listan på bra musik kan göras väldigt lång. Men jag ska låta er leta vidare på egen hand. Så jag kör lite namedropping på artister och band så ni har något att börja med. Det här är namn som snurrar på radio hela tiden här (radio är det tveklöst största mediet här). Och om ni redan känner till alla de här artisterna så kan ni ju bara kan ta det här inlägget som en förevändning att lyssna på lite ghanansk musik. Obrafour, Joey B, Sarkodie, Kwabena Kwabena, E.L, Dark Subrub (Ghanas enda emorockband), Kacey Moore (spoken word artist), Efya, Shatta Wale, Kwaw Kese, Stonebwoy, Samini, Becca, VVIP, Fuse ODG, Edem, Daddy Lumba. Det här är ju dessutom bara artister från Ghana. I Nigeria finns en ännu större musikindustri, och även i alla andra länder på den här kontinenten (typ världens största) finns en högst levande musikkultur. Så det är bara att börja gräva.

Avslutar med ytterligare två musiktips. Ett band jag lyssnat mycket på är Just A Band från Nairobi. Probably for Lovers heter den här låten:

Jag vill också nämna ett musikprojekt som jag tycker är väldigt intressant. En dokumentärfilmare sammanför fyra musiker i Algeriet, de spelar in en platta på några dagar och El Foukr R'Assembly föddes. Nu ska band och filmare snart åka till Ghana för att spela in ett nytt album. 

En länk till en låt på första plattan:

https://soundcloud.com/el-foukr-r-assembly/sand-reminiscence-wayik-mani-man?in=el-foukr-r-assembly/sets/look-south-pilot-album

För att kunna genomföra sin resa samlar de pengar via crowfunding:

https://www.indiegogo.com/projects/el-foukr-r-assembly-travels-from-algeria-to-ghana#home

Om någon känner sig lite extra givmild. På den sidan kan man också se en film om projektet.

Dags att avsluta. Om någon vill ha hjälp att få tag på de artister jag nämnt, eller några andra artister från Ghana, så säg till så kan jag hjälpa till. Ha en bra dag!

Ära vare Gud i höjden?

En av de stora skillnaderna mellan Ghana och Sverige har att göra med religion. Folk är nämligen väldigt religiösa här i Ghana. Jag tror inte jag har träffat en enda ghanian som inte är religiös, snarare är avsaknaden om en bestämd trosuppfattning betraktat som något avvikande, konstigt och troligtvis omoraliskt.

Den absolut största religionen här är Kristendom. Kyrkorna står som spön i backen och jag tror alla stora kristna inriktningar finns representerade. Den andra stora religionen är Islam, och även moskéer är det gott om. Dessutom finns en slags ambulerande minaretservice, bilar med stora högtalare på flaken som åker runt och spelar upp böneutrop vid givna tidpunkter (”Dom är väldigt punktliga” säger chauffören förundrat när vi åker förbi en). Det finns även hinduer här, men de är nog inte så många, och ateisterna går nog att räkna på ena handen. Man är helt enkelt inte icketroende i Ghana.

Innan missionärerna kom hit trodde man ju på andra gudar, det som vi idag kanske kallar naturreligioner. Utan att veta så väldigt mycket om dem så märker man ändå att deras arv lever kvar. Tron på det övernaturliga är väldigt stark här och det är inte ovanligt att folk väljer att gå till en så kallad herbalist istället för en läkare när de är sjuka.

På söndagar går ALLA kristna i kyrkan. Går man ut på stan en söndag förmiddag är man i princip ensam på gatorna, men så småningom fylls Accra av finklädda familjer som kommer från någon av de många gudstjänsterna som erbjuds. Många församlingar har flera ”services” på söndagar, man kan gå på den tidiga eller den sena eller båda två. Kyrkan här är ju också för många en social mötespunkt, jag kan tänka mig att man träffar släkt och vänner där, tar del av det senaste skvallret och även får sig en dos moral på köpet. Ofta används kyrkan och gudstjänsten som en sätt att nå ut med viktig samhällsinformation, tex har kyrkorna och moskéerna varit viktiga informationsspridare under kolerautbrottet som var ganska allvarligt tidigare i höstas. Även utbildning om ebola görs bland annat genom församlingarnas försorg, kanske är det helt enkelt pastorn som passar på att upprepa viktiga fakta om handtvätt osv som en del av sin predikan.

Jag är verkligen en ett fan av religionsfrihet, och anser att på samma sätt som människor ska ha rätt att tycka, tänka och säga vad de vill, ska de också kunna tro på vilken gud de vill, eller låta bli att tro på gud, stor individuell frihet med andra ord. Men efter några månader här i Ghana har jag verkligen börjat blir väldigt trött på kristendomen och det sätt den utövas på här. Den är helt enkelt överallt och hela tiden och blir därför ett faktum man omöjligt kan bortse ifrån.

Några exempel:

Väldigt många bilar i Accra har ett religiöst budskap i bakrutan. Mest kristna budskap - det kanske bara står Jesus, eller God, men lika ofta står det ngt i stil med ”Praise the Lord” eller helt enkelt bara en hänvisning till en bibelord. Men det kan också stå ngt om Allah i bakrutan, fast det är inte lika vanligt.

Taxibil. Har nästan alltid ett "ord på vägen" klistrat i bakrutan.

Det här är bakdörren på en tro-tro som är en

minivan som funkar som en buss. Finns i tusental

och i princip alla har ett litet budskap.

Även affärer kan ofta ha religiösa budskap på sina skyltar eller t.o.m i namnet ”Made by God keycutters” eller ”The Lord has the answer car mechanic”.

Som om inte detta vore nog så kantas vägarna av stora skyltar, ofta med reklam för kommande religiösa evenemang och gudstjänster men också mer tidlösa meddelanden tex såhär:

Ordet repent är en uppmaning att göra bättring och känna ånger.

Även i tidningarna och på radio och tv får religionen mycket plats, det finns radiokanaler som har pågående gudstjänster nästan dygnet runt, det finns flera TV-kanaler helt dedikerade till trosyttringar av alla de slag och i tidningarna får ofta religiösa ledare (oftast kristna pastorer) ta helsidor i anspråk när de ska ge sin syn på samhället idag. 

Pastorerna får alltså ta plats i alla mediala outlets, och när de inte är där och mässar så gör de det i den egna kyrkan. En skylt (som för övrigt sitter kvar på många ställen i stan trots att eventet var för en månad sedan) som fick mig att fundera var den här:

Dubbel portion Gud utlovas.

Jag blev helt enkelt nyfiken på vem den här Morris Cerullo är och gjorde lite research. Det visar sig att det är en amerikansk TV-evangelist med en ganska bekymmersam bakgrund. Han hävdar att han kan hela människor och livnär sig på att åka runt i världen och bota människor från alla möjliga olika saker. I England har han fått näringsförbud, eftersom han där var inblandad i en incident där en kvinna, efter att ha besökt hans gudstjänst och blivit helad, slutade ta sin epilepsimedicin och dog. Även i Indien har han blivit portad efter att ha bedrivit en alltför aggressiv kampanj runt sig själv och sina påstådda krafter. Han har också varit föremål för utredning i hemlandet USA på grund av hans sätt att ragga pengar till sin verksamhet.

Men här i Ghana går det uppenbarligen bra att fortsätta sitt ohederliga värv, utbildningsnivån är låg och tron på pastorer är hög, en perfekt kombo för en skojare som Morris Cerullo. Tyvärr är han dessutom antagligen bara ett exempel på många som har lärt sig att utnyttja fattiga afrikaners vilja att komma till himlen efter det hårda livet på jorden. För på söndagar när ALLA kristna går i kyrkan så lämnar också ALLA kyrkobesökare en del av sina surt förvärvade pengar i kollekt. Att inte ge pengar till sin församling är väldigt skamligt så trots att majoriteten av kyrkobesökarna har extremt lite pengar att röra sig med, så lägger de ändå en del av dessa pengar i kollekthåven.

Det gör mig förbannad och uppgiven, förbannad för att religionen har tagit ett sådant strypgrepp på samhället här och uppgiven för att jag inte ser att det är på väg att förändras.

Jag kan förstå att människor här vänder sig till Gud och till kyrkan. Livet här är för de flesta en kamp från morgon till kväll och det måste kännas skönt att lägga sitt liv i någon annans händer och lita på att det ordnar sig, oron för morgondagen tenderar nog annars att bli paralyserande. Kyrkorna gör också mycket bra här, det är som sagt en mötesplats, en utbildningsinstitution och de tar också ett stort socialt ansvar. Men tyvärr är det också många inom de olika församlingarna som utnyttjar människors tro, drar nytta av den såväl ekonomiskt som i andra sammanhang. 

Så här ser det ut överallt i Accra, enorma

reklamskyltar för olika typer av kristna event.

Dessutom är religionen ur mitt perspektiv ett hinder för utvecklingen här. Människorna här ger alltid Gud cred när något har gått bra för dem, istället för att se sin egen del i det som blivit gjort. Om man drabbas av olycka så är det också Gud som har haft ett finger med i spelet, som jobbar ”in mysterious ways” när det egentligen är statsapparaten eller någon annan dödlig som ska ställas till svars för att de inte gör det de ska göra.

Den religiösa marinaden ligger som en kladdig glaze över allt i det ghanianska samhället. Jag som bara är en tillfällig besökare kan ju bortse från mycket av det. Jag tycker det är sjukt irriterande i att ständigt matas med alla dessa religiösa meddelanden. Men det är ju egentligen en småsak. Det som enligt mig är ett riktigt stort problem är att religionen genomsyrar allas vardag och är en mycket stark maktfaktor. Pastorerna har alldeles för stor makt och de nyttjar den inte alltid i goda syften. Dessutom verkar Guden som folk ber till här i Ghana vara en ganska sträng och oflexibel Gud.

När verkligheten överträffar dikten

Oj nu var det länge sedan jag skrev något här. Men nu är jag tillbaka och då med en riktigt smaskig historia. Som hämtad ur en film fast det är verklighet och det händer här i Ghana just nu.

Det här är en del av framsidan av Daily Graphic idag. Det handlar om det som har dominerat allas diskussioner den senaste veckan.

Den 17 november nåddes Ghana av nyheten om att en ghaniansk kvinna tagits på Heathrows flygplats (London) med 12 kg (!) kokain i handbagaget. Hon greps på flygplatsen och sattes omedelbart i förvar. Ganska snart framkom också att hon hade haft två kvinnliga medresenärer som, när de såg vad som hände med vår huvudperson, helt sonika lämnade sitt handbagage och sprang från flygplatsen.

Ruby, som kvinnan heter sattes som sagt i förvar, och det dröjde inte länge förrän den stora frågan uppenbarade sig - hur hade hon kunnat komma ombord på ett flygplan med tolv kilo kokain i handbagaget utan att bli upptäckt? Det är här historian börjar bli riktigt intressant.

För det ska visa sig att hon kommit in på flygplatsen UTAN att passera säkerhetskontrollen. Hon hade alltså hjälp på insidan av Kotoka (flygplatsen i Accra). Dessutom börjar man prata om att hon rest med diplomatpass, och hur har hon i så fall fått tag på det?

Ganska snart börjar många detaljer peka mot presidentpalatset, det börjar pratas om att Ruby är kompis med presidenten, uppgifter som snabbt avfärdas från officiellt håll. Det dementeras också att hon ska ha haft diplomatpass, även om just den informationen ger upphov till en debatt om problemet med att diplomatpass enligt ryktet delas ut lite hit och dit, till folk som är tjenis med makten. Det cirkulerar tillochmed uppgifter om att utländska affärsmän ska ha fått ghanianska diplomatpass som en present för stora investeringar i landet.

Några dagar efter att Ruby har gripits i London, grips ytterligare tolv personer i Ghana, som misstänks vara inblandade i den här härvan. De två tjejerna som reste med Ruby har lokaliserats i Ghana och gripits, ett antal affärsmän och även en och annan "government official" bland annat the Deputy Director (vice direktör typ) på Utrikesdepartementet.

Bland de gripna återfinns även en av de som är ansvariga för VVIP loungen (just det ännu mer speciellt än VIP;-)) på Kotoka Airport, som vanligtvis används av presidenten och andra potentater. Det var nämligen där Ruby hängde innan hon flög till London. Några säger att hon faktiskt hängde där samtidigt som presidentens bror.

The plot thickens!

Så idag kom då nyheten om att Ruby nu har erkänt sitt brott. Inte så konstigt kanske, hon togs ju faktiskt på bar gärning. I början försökte hon neka, sa att hon fått väskan av någon som sagt att den innehöll guld, men nu har hon alltså erkänt brottet. Allt tyder på att hon har gjort den här typen av resor många gånger, och att hon är väldigt "well connected" med Ghanas absoluta toppskikt. Nu undrar ju alla bara hur mycket hon fått betalt för att hålla tyst om vem som gett henne uppdraget att flyga med den värdefulla lasten.

Den här händelsen väcker naturligtvis många känslor.

Först och främst är den ju väldigt spännande, för den är ju på många sätt nästan overklig. En ung snygg tjej, med kontakter i presidentpalatset, blir eskorterad till presidentloungen på en internationell flygplats med tolv kilo kokain i väskan. Men något går snett och lite senare sitter hon bakom lås och bom. Låter som inledningen på en spännande film.

Den är också mycket upprörande. Hon har uppenbarligen gjort det här förut, vilket innebär att bara man har "friends in high places" kan man komma undan med nästan vad som helst. Det är skillnad på folk och folk. Korruption är ett problem som genomsyrar allas liv i det här landet. Och det spelar ingen roll hur mycket man pratar om att vilja förändra, det verkar nästan omöjligt att göra.

Det är också en händelse som sprider skräck. Om man kan bära in tolv kilo kokain på en flygplats utan att bli upptäckt, då skulle man ju kunna bära in en bomb där också. Många frågor om nationell säkerhet har ventilerats den senaste tiden, med rätta!

Och naturligtvis väcker händelser känslor som har att göra med moral. Ghanianer generellt har väldigt hög moral och knark är inte något man befattar sig med. Samtidigt har Västafrika blivit en stor central för internationell knarkhandel. Kokainet kommer numera via Västafrika in till Europa. Än så länge är inte länderna här en viktig marknad för kokainhandlarna. Men naturligtvis finns en oro över att droger ska bli en del av unga människors vardag.

Mitt största problem just nu är att nyhetskällorna är för få och för opålitliga här i Ghana. Rykten publiceras som sanningar ena dagen och nästa dag skriver man något annat. Och mycket av rapporteringen sker ju också på de lokala språken som jag inte förstår. Men jag kommer fortsätta följa den här nyhetsstoryn och väntar bara på att internationell media ska plocka upp den - för den är ju ur ett reporterperspektiv nästan för bra för att vara sann!

Sorry For Left

I Ghana är det inte ok att använda vänsterhanden när man betalar, räcker över saker, äter osv. Det beror på att vänsterhanden används för toalettbestyr och därför anses oren. Det är nog egentligen lite av en förolämpning att använda vänsterhanden när man sträcker fram något till en annan människa. 

Vi som är blekfisar och anses vara tämligen bortkomna i de flesta sammanhang får ju lite respit, men i morse kom sonen hem från bageriet där han varit och handlat och berättade att han fått en tillsägelse av den som satt i kassan. "Hon sa nått om att man ska använda högerhanden när man betalar" sa han lite förvirrat. Oj, tänkte jag, vi har ju inte berättat det här riktigt noggrant för våra barn, och jag tänker egentligen inte så mycket på det alls. Men jag börjar ju inse hur jag måste framstå som är vänsterhänt.....

När vi häromdagen köpte bananchips vid ett rödljus så sa försäljerskan "sorry for left" när hon räckte fram växeln med vänsterhanden. Hon var tvungen eftersom högerhanden var full av bananchipspåsar. Jag får nog börja använda den ursäkten. Alternativet är att bli högerhänt vid 44 års ålder.

Den svenska skammen

Cape Coast Castle

I helgen åkte vi på utflykt. Turen gick till Cape Coast, en stad som ligger några timmar västerut från Accra. Ett av våra mål var att besöka ett av de många slavfort som finns bevarade längs Ghanas kust. Grunden till fortet Cape Coast Castle, lades av svenskar i mitten av 1600-talet och under en period bedrev svenskar handel med slavar från den här handelsstationen. Slavarna var för kolonisatörerna en vara bland andra som man handlade med för att tjäna pengar. Idag står Cape Coast Castle kvar som en påminnelse om mänsklig grymhet och är upptaget på UNESCOs världsarvslista som ett byggnadsverk som bör bevaras för framtiden.

Stranden nedanför fortet

Det är svårt att förstå att fortet vi går omkring i en gång för några hundra år sedan faktiskt användes primärt för förvaring av slavar. Läget är fantastiskt med havet och stranden precis utanför murarna. Om man inte visste vad Cape Coast Castle använts till skulle man kunna tänka att det bara är en vacker historisk byggnad.

I fortets över delar finns salonger och sovrum, ett kapell där gudstjänster hölls och en stor innergård. Här bodde guvernören. Rummen är stora med fönster i flera riktningar, en frisk bris svalkar såväl inne som ute och man kan tänka sig att det säkert bitvis var ganska trivsamt för guvernören att vakna upp med havet precis utanför fönstret.

När vi blir ledda ner i fängelsehålorna upphör alla känslor av trivsel.

I Cape Coast Castle kunde man förvara upp till tusen manliga slavar åt gången. De förvarades i en mörk fängelsehåla uppdelad på fem sektioner som tillsammans kanske upptar en yta av 150-200 kvm. Några små hål i väggen uppe vid taket är allt ljusinsläpp som existerar, i övrigt är det helt enkelt stora tomma rum av sten, bevarade i samma skicka som när de användes. Männen som fängslades fick kissa och bajsa där de stod, de fick mat två gånger om dagen som de åt med händerna och när de skulle sova fick de försöka lägga sig ner om det fanns plats. Troligtvis kunde inte alla lägga sig ner och det är väl tveksamt om de ville det, det var ju trots allt på golvet som all avföring blandat med matrester låg. De förvarades alltid med händerna i bojor. Från två veckor upp till tre månader stannade en slav på Cape Coast Castle, hela tiden i samma mörka fängelsehåla. Många slavar dog under tiden de var inlåsta här och deras kroppar kastades ut i havet utanför fortet, med en kanonkula knuten runt ena foten för att förhindra att de sköljdes upp på land igen.

När man fört påbörjade utgrävningarna i

fängelsehålorna var golvet täckt av en halv

meter organiskt material. Ännu idag kan man

inte se golvstenarna mer än på några få ställen.

Man handlade även med kvinnliga slavar, dock inte i samma utsträckning. Män var starkare och bättre arbetskraft och var därför mer populära exportvaror. Kvinnorna förvarades i en annan del av fortet även de i samma mörka fängelsehålor, under samma vidriga förhållanden.

Luften i hålorna är kall och fuktig, och när vår guide släcker lamporna för att vi ska förstå hur mörkret människorna levde i så får man under ett par sekunder någon slags förnimmelse av hur det måste ha varit att befinna sig där. En känsla av omänsklighet infinner sig.

När förvaringstiden var över leddes slavarna genom en lång mörk tunnel ut genom en port till stranden där små jollar väntade på att lasta ombord dem på fartyg för vidare frakt västerut. Efter upp till tre månaders väntan i de mörka hålorna bländades de av ljuset som mötte dem på stranden. Och ändå måste just denna stund varit en av de lyckligare, då de faktiskt såg dagsljus och fick andras frisk luft en liten stund. För snart väntade ännu en grymhet, då de packade som sillar fraktades över haven för att sedan säljas på auktion.

Ingen vet exakt hur många människor som gick detta grymma öde till mötes, men man beräknar att mellan 12 och 25 miljoner människor lämnade Afrika på detta sätt. Vissa hade sitt ursprung i Ghana, men många slavar färdades väldigt långa sträckor till fots innan de ens kom fram till slavforten, från grannländerna Togo, Benin, Burkina Faso och Niger.

Människor tar med sig gravdekorationer för att 

hedra sina förfäder som lämnade Afrika på ett

slavskepp. Man tror att bara ungefär hälften av

de som kom till slavforten tog sig levande

genom vistelsen där och över haven. 

Resten dog och har således inga kända släktingar.

En av de mest gripande synerna inne på fortet är den samling av gravdekorationer som ligger prydligt uppradade inne i en av fängelsehålorna. Guiden berättar för oss att det är besökare från olika länder som tagit med sig och lagt dit för att på så sätt hedra sina förfäder. En konsekvens av slavhandeln är att väldigt många idag levande människor inte vet något om sitt ursprung. De kan spåra sina förfäder tillbaka till slaveriet, men efter det finns inga fakta att hitta förutom att han eller hon troligtvis har suttit inspärrad i något av de 60 slavfort som fanns längs med Ghanas kust under slaveriets mest intensiva period.

En fråga som dröjer sig kvar efter besöket på Cape Coast Castle är varför ingen berättade om det här för mig när jag gick i skolan? Ingen nämnde ens med ett par ord att Sverige hade en del i slavhandeln, att svenskar kapitaliserade på en rasistisk ideologi och att svenska staten faktiskt tjänade pengar på att behandla afrikaner som boskap som köptes och såldes som djur. Svenskarna tillhörde aldrig de riktigt stora aktörerna på den här skamliga marknaden, men vi var med och byggde upp ett internationellt människohandelssystem som i alla avseenden var en förintelse.

Som av ett olustigt sammanträffande läser jag om en debatt som blossat upp hemma i Sverige, en debatt på temat "men det får man väl inte säga i det här jävla landet", där nu debattörer vill gå mot strömmen och omskriva kolonialismen i positiva ordalag. Till dessa historielösa personer vill jag bara säga att de är hjärtligt välkomna hit så ska jag låsa in dem i en av de där fängelshålorna i några månader, så de kan sova i sin egen avföring och försöka leva utan dagsljus. Eller kanske vill de i några minuter prova på att stå i den fängelsehålan man låste in de slavar som trots sin hopplösa situation försökte göra uppror mot kolonisatörerna. Den hålan var helt utan luftinsläpp och ingen kom ut levande från den. Kanske ett besök på Cape Coast Castle kan få dem att fundera ett par varv till innan deras narcissistiska iver påminner oss om den svenska skammen ännu en gång.

Porten från fortet till skeppen har i efterhand fått namnet 

"Door Of No Return" eftersom ingen av männen och kvinnorna

som gick ut genom den någonsin kom tillbaka till sitt hemland 

igen. På utsidan sitter idag även skylten "Door Of Return" och 

den har kommit att få symbolisk betydelse för de som 

återvänder hit för att hedra sina förfäder.

Om att ta saker för givet

Idag var det en notis i tidningen om att man i Mogadishu i Somalia nu har öppnat landets första bankomat. Den är placerad i ett av stadens finare hotel och man kan ännu så länge bara ta ut dollar. Nu är det ju ingen som räknar med att den lokala valutan, somaliska shilling, kommer kunna tas ut ur bankomaten sen heller, det är en tämligen värdelös valuta. Men kanske kommer så småningom euro och pund kunna tas ut iaf.

I Sverige blir vi förbannade om den närmsta bankomaten inte funkar utan man måste hitta en annan. I Somalia vet troligtvis 99% av befolkningen inte ens vad en bankomat är och de kommer inte heller ha användning för någon inom en överskådlig framtid heller.

Här i Ghana finns massor med bankomater, överallt. Det finns väldigt många både inhemska och utländska banker här och de har alla sina egna bankomater. Och de används flitigt av många människor. Det finns så klart en väldans massa människor även i Ghana som inte har någon användning för en bankomat. De har väldigt lite pengar och har inte heller något bankkonto. De pengar de möjligtvis tjänar får de i kontanter och de går åt till det nödvändigaste så fort de kommer i deras hand. Men jag skulle tro att många iaf vet vad en bankomat är, och de som bor i de större städerna ser dem även om de inte använder dem.

Ghana är nämligen ett hyfsat modernt land. Det finns bankomater som funkar ganska ofta, även om man ibland får åka runt till fyra, fem stycken innan man får ut kontanter. Det finns hemkörning av mat som man beställer över nätet, även om det tar mycket längre tid än vad de säger, och man ofta inte får riktigt det man har beställt. Det finns köpcentrum, faktiskt ett med rulltrappor, även om den genomsnittlige svensken skulle ha svårt att känna igen sig med referensramar som Gallerian, Torp och Nordstan.

Nyheten om bankomaten i Somalia får mig att tänka på hur mycket vi tar för givet i den rika delen av världen. Vi räknar med att kunna kliva in i en stor luftig galleria och köpa det vi vill ha och vi tar för givet att vi ska kunna skaffa den senaste Iphonen så fort vi vill ha den. Vi tycker det är fullständigt självklart att man har ett bankkonto där lönen kommer in, varifrån vi sedan låter räkningarna betalas digitalt och en automatisk överföring till fondsparet görs varje månad. Men egentligen var det ju inte så länge sedan vi också levde i ett samhälle som installerade den första bankomaten (det var faktiskt så sent som 1967 och då hette de Minuten).

Utvecklingen går väldigt fort ibland, nästan hisnande snabbt. Och troligtvis kommer bankomater vara vardagsmat för somalierna om 50 år. Men ibland kan det vara bra att påminna sig om att vi för inte så länge sedan var där de är nu, och det är vår skyldighet att hjälpa dem att komma dit vi är idag så småningom.

Lördag morgon

Idag är det vilodagen hemma hos oss. Eller, vi ska iaf inte göra något innan tio. Det betyder sovmorgon här och alla utom jag är kvar i sina sängar.

Jag passade på att starta dagen med en kopp té på balkongen, en ganska sval bris höll mig sällskap liksom det hemtrevliga ljudet från minaretbilarna. Antar att det är bönedags om man är muslim. För att alla muslimer (vet inte exakt men det är ganska vanligt att folk är muslimer här) ska få be ordentligt så har de bilar med högtalare på flaken som åker runt i stan, som en slags ambulerande minaret. Service tycker jag!