Ära vare Gud i höjden?

En av de stora skillnaderna mellan Ghana och Sverige har att göra med religion. Folk är nämligen väldigt religiösa här i Ghana. Jag tror inte jag har träffat en enda ghanian som inte är religiös, snarare är avsaknaden om en bestämd trosuppfattning betraktat som något avvikande, konstigt och troligtvis omoraliskt.

Den absolut största religionen här är Kristendom. Kyrkorna står som spön i backen och jag tror alla stora kristna inriktningar finns representerade. Den andra stora religionen är Islam, och även moskéer är det gott om. Dessutom finns en slags ambulerande minaretservice, bilar med stora högtalare på flaken som åker runt och spelar upp böneutrop vid givna tidpunkter (”Dom är väldigt punktliga” säger chauffören förundrat när vi åker förbi en). Det finns även hinduer här, men de är nog inte så många, och ateisterna går nog att räkna på ena handen. Man är helt enkelt inte icketroende i Ghana.

Innan missionärerna kom hit trodde man ju på andra gudar, det som vi idag kanske kallar naturreligioner. Utan att veta så väldigt mycket om dem så märker man ändå att deras arv lever kvar. Tron på det övernaturliga är väldigt stark här och det är inte ovanligt att folk väljer att gå till en så kallad herbalist istället för en läkare när de är sjuka.

På söndagar går ALLA kristna i kyrkan. Går man ut på stan en söndag förmiddag är man i princip ensam på gatorna, men så småningom fylls Accra av finklädda familjer som kommer från någon av de många gudstjänsterna som erbjuds. Många församlingar har flera ”services” på söndagar, man kan gå på den tidiga eller den sena eller båda två. Kyrkan här är ju också för många en social mötespunkt, jag kan tänka mig att man träffar släkt och vänner där, tar del av det senaste skvallret och även får sig en dos moral på köpet. Ofta används kyrkan och gudstjänsten som en sätt att nå ut med viktig samhällsinformation, tex har kyrkorna och moskéerna varit viktiga informationsspridare under kolerautbrottet som var ganska allvarligt tidigare i höstas. Även utbildning om ebola görs bland annat genom församlingarnas försorg, kanske är det helt enkelt pastorn som passar på att upprepa viktiga fakta om handtvätt osv som en del av sin predikan.

Jag är verkligen en ett fan av religionsfrihet, och anser att på samma sätt som människor ska ha rätt att tycka, tänka och säga vad de vill, ska de också kunna tro på vilken gud de vill, eller låta bli att tro på gud, stor individuell frihet med andra ord. Men efter några månader här i Ghana har jag verkligen börjat blir väldigt trött på kristendomen och det sätt den utövas på här. Den är helt enkelt överallt och hela tiden och blir därför ett faktum man omöjligt kan bortse ifrån.

Några exempel:

Väldigt många bilar i Accra har ett religiöst budskap i bakrutan. Mest kristna budskap - det kanske bara står Jesus, eller God, men lika ofta står det ngt i stil med ”Praise the Lord” eller helt enkelt bara en hänvisning till en bibelord. Men det kan också stå ngt om Allah i bakrutan, fast det är inte lika vanligt.

Taxibil. Har nästan alltid ett "ord på vägen" klistrat i bakrutan.

Det här är bakdörren på en tro-tro som är en

minivan som funkar som en buss. Finns i tusental

och i princip alla har ett litet budskap.

Även affärer kan ofta ha religiösa budskap på sina skyltar eller t.o.m i namnet ”Made by God keycutters” eller ”The Lord has the answer car mechanic”.

Som om inte detta vore nog så kantas vägarna av stora skyltar, ofta med reklam för kommande religiösa evenemang och gudstjänster men också mer tidlösa meddelanden tex såhär:

Ordet repent är en uppmaning att göra bättring och känna ånger.

Även i tidningarna och på radio och tv får religionen mycket plats, det finns radiokanaler som har pågående gudstjänster nästan dygnet runt, det finns flera TV-kanaler helt dedikerade till trosyttringar av alla de slag och i tidningarna får ofta religiösa ledare (oftast kristna pastorer) ta helsidor i anspråk när de ska ge sin syn på samhället idag. 

Pastorerna får alltså ta plats i alla mediala outlets, och när de inte är där och mässar så gör de det i den egna kyrkan. En skylt (som för övrigt sitter kvar på många ställen i stan trots att eventet var för en månad sedan) som fick mig att fundera var den här:

Dubbel portion Gud utlovas.

Jag blev helt enkelt nyfiken på vem den här Morris Cerullo är och gjorde lite research. Det visar sig att det är en amerikansk TV-evangelist med en ganska bekymmersam bakgrund. Han hävdar att han kan hela människor och livnär sig på att åka runt i världen och bota människor från alla möjliga olika saker. I England har han fått näringsförbud, eftersom han där var inblandad i en incident där en kvinna, efter att ha besökt hans gudstjänst och blivit helad, slutade ta sin epilepsimedicin och dog. Även i Indien har han blivit portad efter att ha bedrivit en alltför aggressiv kampanj runt sig själv och sina påstådda krafter. Han har också varit föremål för utredning i hemlandet USA på grund av hans sätt att ragga pengar till sin verksamhet.

Men här i Ghana går det uppenbarligen bra att fortsätta sitt ohederliga värv, utbildningsnivån är låg och tron på pastorer är hög, en perfekt kombo för en skojare som Morris Cerullo. Tyvärr är han dessutom antagligen bara ett exempel på många som har lärt sig att utnyttja fattiga afrikaners vilja att komma till himlen efter det hårda livet på jorden. För på söndagar när ALLA kristna går i kyrkan så lämnar också ALLA kyrkobesökare en del av sina surt förvärvade pengar i kollekt. Att inte ge pengar till sin församling är väldigt skamligt så trots att majoriteten av kyrkobesökarna har extremt lite pengar att röra sig med, så lägger de ändå en del av dessa pengar i kollekthåven.

Det gör mig förbannad och uppgiven, förbannad för att religionen har tagit ett sådant strypgrepp på samhället här och uppgiven för att jag inte ser att det är på väg att förändras.

Jag kan förstå att människor här vänder sig till Gud och till kyrkan. Livet här är för de flesta en kamp från morgon till kväll och det måste kännas skönt att lägga sitt liv i någon annans händer och lita på att det ordnar sig, oron för morgondagen tenderar nog annars att bli paralyserande. Kyrkorna gör också mycket bra här, det är som sagt en mötesplats, en utbildningsinstitution och de tar också ett stort socialt ansvar. Men tyvärr är det också många inom de olika församlingarna som utnyttjar människors tro, drar nytta av den såväl ekonomiskt som i andra sammanhang. 

Så här ser det ut överallt i Accra, enorma

reklamskyltar för olika typer av kristna event.

Dessutom är religionen ur mitt perspektiv ett hinder för utvecklingen här. Människorna här ger alltid Gud cred när något har gått bra för dem, istället för att se sin egen del i det som blivit gjort. Om man drabbas av olycka så är det också Gud som har haft ett finger med i spelet, som jobbar ”in mysterious ways” när det egentligen är statsapparaten eller någon annan dödlig som ska ställas till svars för att de inte gör det de ska göra.

Den religiösa marinaden ligger som en kladdig glaze över allt i det ghanianska samhället. Jag som bara är en tillfällig besökare kan ju bortse från mycket av det. Jag tycker det är sjukt irriterande i att ständigt matas med alla dessa religiösa meddelanden. Men det är ju egentligen en småsak. Det som enligt mig är ett riktigt stort problem är att religionen genomsyrar allas vardag och är en mycket stark maktfaktor. Pastorerna har alldeles för stor makt och de nyttjar den inte alltid i goda syften. Dessutom verkar Guden som folk ber till här i Ghana vara en ganska sträng och oflexibel Gud.

När verkligheten överträffar dikten

Oj nu var det länge sedan jag skrev något här. Men nu är jag tillbaka och då med en riktigt smaskig historia. Som hämtad ur en film fast det är verklighet och det händer här i Ghana just nu.

Det här är en del av framsidan av Daily Graphic idag. Det handlar om det som har dominerat allas diskussioner den senaste veckan.

Den 17 november nåddes Ghana av nyheten om att en ghaniansk kvinna tagits på Heathrows flygplats (London) med 12 kg (!) kokain i handbagaget. Hon greps på flygplatsen och sattes omedelbart i förvar. Ganska snart framkom också att hon hade haft två kvinnliga medresenärer som, när de såg vad som hände med vår huvudperson, helt sonika lämnade sitt handbagage och sprang från flygplatsen.

Ruby, som kvinnan heter sattes som sagt i förvar, och det dröjde inte länge förrän den stora frågan uppenbarade sig - hur hade hon kunnat komma ombord på ett flygplan med tolv kilo kokain i handbagaget utan att bli upptäckt? Det är här historian börjar bli riktigt intressant.

För det ska visa sig att hon kommit in på flygplatsen UTAN att passera säkerhetskontrollen. Hon hade alltså hjälp på insidan av Kotoka (flygplatsen i Accra). Dessutom börjar man prata om att hon rest med diplomatpass, och hur har hon i så fall fått tag på det?

Ganska snart börjar många detaljer peka mot presidentpalatset, det börjar pratas om att Ruby är kompis med presidenten, uppgifter som snabbt avfärdas från officiellt håll. Det dementeras också att hon ska ha haft diplomatpass, även om just den informationen ger upphov till en debatt om problemet med att diplomatpass enligt ryktet delas ut lite hit och dit, till folk som är tjenis med makten. Det cirkulerar tillochmed uppgifter om att utländska affärsmän ska ha fått ghanianska diplomatpass som en present för stora investeringar i landet.

Några dagar efter att Ruby har gripits i London, grips ytterligare tolv personer i Ghana, som misstänks vara inblandade i den här härvan. De två tjejerna som reste med Ruby har lokaliserats i Ghana och gripits, ett antal affärsmän och även en och annan "government official" bland annat the Deputy Director (vice direktör typ) på Utrikesdepartementet.

Bland de gripna återfinns även en av de som är ansvariga för VVIP loungen (just det ännu mer speciellt än VIP;-)) på Kotoka Airport, som vanligtvis används av presidenten och andra potentater. Det var nämligen där Ruby hängde innan hon flög till London. Några säger att hon faktiskt hängde där samtidigt som presidentens bror.

The plot thickens!

Så idag kom då nyheten om att Ruby nu har erkänt sitt brott. Inte så konstigt kanske, hon togs ju faktiskt på bar gärning. I början försökte hon neka, sa att hon fått väskan av någon som sagt att den innehöll guld, men nu har hon alltså erkänt brottet. Allt tyder på att hon har gjort den här typen av resor många gånger, och att hon är väldigt "well connected" med Ghanas absoluta toppskikt. Nu undrar ju alla bara hur mycket hon fått betalt för att hålla tyst om vem som gett henne uppdraget att flyga med den värdefulla lasten.

Den här händelsen väcker naturligtvis många känslor.

Först och främst är den ju väldigt spännande, för den är ju på många sätt nästan overklig. En ung snygg tjej, med kontakter i presidentpalatset, blir eskorterad till presidentloungen på en internationell flygplats med tolv kilo kokain i väskan. Men något går snett och lite senare sitter hon bakom lås och bom. Låter som inledningen på en spännande film.

Den är också mycket upprörande. Hon har uppenbarligen gjort det här förut, vilket innebär att bara man har "friends in high places" kan man komma undan med nästan vad som helst. Det är skillnad på folk och folk. Korruption är ett problem som genomsyrar allas liv i det här landet. Och det spelar ingen roll hur mycket man pratar om att vilja förändra, det verkar nästan omöjligt att göra.

Det är också en händelse som sprider skräck. Om man kan bära in tolv kilo kokain på en flygplats utan att bli upptäckt, då skulle man ju kunna bära in en bomb där också. Många frågor om nationell säkerhet har ventilerats den senaste tiden, med rätta!

Och naturligtvis väcker händelser känslor som har att göra med moral. Ghanianer generellt har väldigt hög moral och knark är inte något man befattar sig med. Samtidigt har Västafrika blivit en stor central för internationell knarkhandel. Kokainet kommer numera via Västafrika in till Europa. Än så länge är inte länderna här en viktig marknad för kokainhandlarna. Men naturligtvis finns en oro över att droger ska bli en del av unga människors vardag.

Mitt största problem just nu är att nyhetskällorna är för få och för opålitliga här i Ghana. Rykten publiceras som sanningar ena dagen och nästa dag skriver man något annat. Och mycket av rapporteringen sker ju också på de lokala språken som jag inte förstår. Men jag kommer fortsätta följa den här nyhetsstoryn och väntar bara på att internationell media ska plocka upp den - för den är ju ur ett reporterperspektiv nästan för bra för att vara sann!

Sorry For Left

I Ghana är det inte ok att använda vänsterhanden när man betalar, räcker över saker, äter osv. Det beror på att vänsterhanden används för toalettbestyr och därför anses oren. Det är nog egentligen lite av en förolämpning att använda vänsterhanden när man sträcker fram något till en annan människa. 

Vi som är blekfisar och anses vara tämligen bortkomna i de flesta sammanhang får ju lite respit, men i morse kom sonen hem från bageriet där han varit och handlat och berättade att han fått en tillsägelse av den som satt i kassan. "Hon sa nått om att man ska använda högerhanden när man betalar" sa han lite förvirrat. Oj, tänkte jag, vi har ju inte berättat det här riktigt noggrant för våra barn, och jag tänker egentligen inte så mycket på det alls. Men jag börjar ju inse hur jag måste framstå som är vänsterhänt.....

När vi häromdagen köpte bananchips vid ett rödljus så sa försäljerskan "sorry for left" när hon räckte fram växeln med vänsterhanden. Hon var tvungen eftersom högerhanden var full av bananchipspåsar. Jag får nog börja använda den ursäkten. Alternativet är att bli högerhänt vid 44 års ålder.

Den svenska skammen

Cape Coast Castle

I helgen åkte vi på utflykt. Turen gick till Cape Coast, en stad som ligger några timmar västerut från Accra. Ett av våra mål var att besöka ett av de många slavfort som finns bevarade längs Ghanas kust. Grunden till fortet Cape Coast Castle, lades av svenskar i mitten av 1600-talet och under en period bedrev svenskar handel med slavar från den här handelsstationen. Slavarna var för kolonisatörerna en vara bland andra som man handlade med för att tjäna pengar. Idag står Cape Coast Castle kvar som en påminnelse om mänsklig grymhet och är upptaget på UNESCOs världsarvslista som ett byggnadsverk som bör bevaras för framtiden.

Stranden nedanför fortet

Det är svårt att förstå att fortet vi går omkring i en gång för några hundra år sedan faktiskt användes primärt för förvaring av slavar. Läget är fantastiskt med havet och stranden precis utanför murarna. Om man inte visste vad Cape Coast Castle använts till skulle man kunna tänka att det bara är en vacker historisk byggnad.

I fortets över delar finns salonger och sovrum, ett kapell där gudstjänster hölls och en stor innergård. Här bodde guvernören. Rummen är stora med fönster i flera riktningar, en frisk bris svalkar såväl inne som ute och man kan tänka sig att det säkert bitvis var ganska trivsamt för guvernören att vakna upp med havet precis utanför fönstret.

När vi blir ledda ner i fängelsehålorna upphör alla känslor av trivsel.

I Cape Coast Castle kunde man förvara upp till tusen manliga slavar åt gången. De förvarades i en mörk fängelsehåla uppdelad på fem sektioner som tillsammans kanske upptar en yta av 150-200 kvm. Några små hål i väggen uppe vid taket är allt ljusinsläpp som existerar, i övrigt är det helt enkelt stora tomma rum av sten, bevarade i samma skicka som när de användes. Männen som fängslades fick kissa och bajsa där de stod, de fick mat två gånger om dagen som de åt med händerna och när de skulle sova fick de försöka lägga sig ner om det fanns plats. Troligtvis kunde inte alla lägga sig ner och det är väl tveksamt om de ville det, det var ju trots allt på golvet som all avföring blandat med matrester låg. De förvarades alltid med händerna i bojor. Från två veckor upp till tre månader stannade en slav på Cape Coast Castle, hela tiden i samma mörka fängelsehåla. Många slavar dog under tiden de var inlåsta här och deras kroppar kastades ut i havet utanför fortet, med en kanonkula knuten runt ena foten för att förhindra att de sköljdes upp på land igen.

När man fört påbörjade utgrävningarna i

fängelsehålorna var golvet täckt av en halv

meter organiskt material. Ännu idag kan man

inte se golvstenarna mer än på några få ställen.

Man handlade även med kvinnliga slavar, dock inte i samma utsträckning. Män var starkare och bättre arbetskraft och var därför mer populära exportvaror. Kvinnorna förvarades i en annan del av fortet även de i samma mörka fängelsehålor, under samma vidriga förhållanden.

Luften i hålorna är kall och fuktig, och när vår guide släcker lamporna för att vi ska förstå hur mörkret människorna levde i så får man under ett par sekunder någon slags förnimmelse av hur det måste ha varit att befinna sig där. En känsla av omänsklighet infinner sig.

När förvaringstiden var över leddes slavarna genom en lång mörk tunnel ut genom en port till stranden där små jollar väntade på att lasta ombord dem på fartyg för vidare frakt västerut. Efter upp till tre månaders väntan i de mörka hålorna bländades de av ljuset som mötte dem på stranden. Och ändå måste just denna stund varit en av de lyckligare, då de faktiskt såg dagsljus och fick andras frisk luft en liten stund. För snart väntade ännu en grymhet, då de packade som sillar fraktades över haven för att sedan säljas på auktion.

Ingen vet exakt hur många människor som gick detta grymma öde till mötes, men man beräknar att mellan 12 och 25 miljoner människor lämnade Afrika på detta sätt. Vissa hade sitt ursprung i Ghana, men många slavar färdades väldigt långa sträckor till fots innan de ens kom fram till slavforten, från grannländerna Togo, Benin, Burkina Faso och Niger.

Människor tar med sig gravdekorationer för att 

hedra sina förfäder som lämnade Afrika på ett

slavskepp. Man tror att bara ungefär hälften av

de som kom till slavforten tog sig levande

genom vistelsen där och över haven. 

Resten dog och har således inga kända släktingar.

En av de mest gripande synerna inne på fortet är den samling av gravdekorationer som ligger prydligt uppradade inne i en av fängelsehålorna. Guiden berättar för oss att det är besökare från olika länder som tagit med sig och lagt dit för att på så sätt hedra sina förfäder. En konsekvens av slavhandeln är att väldigt många idag levande människor inte vet något om sitt ursprung. De kan spåra sina förfäder tillbaka till slaveriet, men efter det finns inga fakta att hitta förutom att han eller hon troligtvis har suttit inspärrad i något av de 60 slavfort som fanns längs med Ghanas kust under slaveriets mest intensiva period.

En fråga som dröjer sig kvar efter besöket på Cape Coast Castle är varför ingen berättade om det här för mig när jag gick i skolan? Ingen nämnde ens med ett par ord att Sverige hade en del i slavhandeln, att svenskar kapitaliserade på en rasistisk ideologi och att svenska staten faktiskt tjänade pengar på att behandla afrikaner som boskap som köptes och såldes som djur. Svenskarna tillhörde aldrig de riktigt stora aktörerna på den här skamliga marknaden, men vi var med och byggde upp ett internationellt människohandelssystem som i alla avseenden var en förintelse.

Som av ett olustigt sammanträffande läser jag om en debatt som blossat upp hemma i Sverige, en debatt på temat "men det får man väl inte säga i det här jävla landet", där nu debattörer vill gå mot strömmen och omskriva kolonialismen i positiva ordalag. Till dessa historielösa personer vill jag bara säga att de är hjärtligt välkomna hit så ska jag låsa in dem i en av de där fängelshålorna i några månader, så de kan sova i sin egen avföring och försöka leva utan dagsljus. Eller kanske vill de i några minuter prova på att stå i den fängelsehålan man låste in de slavar som trots sin hopplösa situation försökte göra uppror mot kolonisatörerna. Den hålan var helt utan luftinsläpp och ingen kom ut levande från den. Kanske ett besök på Cape Coast Castle kan få dem att fundera ett par varv till innan deras narcissistiska iver påminner oss om den svenska skammen ännu en gång.

Porten från fortet till skeppen har i efterhand fått namnet 

"Door Of No Return" eftersom ingen av männen och kvinnorna

som gick ut genom den någonsin kom tillbaka till sitt hemland 

igen. På utsidan sitter idag även skylten "Door Of Return" och 

den har kommit att få symbolisk betydelse för de som 

återvänder hit för att hedra sina förfäder.

Om att ta saker för givet

Idag var det en notis i tidningen om att man i Mogadishu i Somalia nu har öppnat landets första bankomat. Den är placerad i ett av stadens finare hotel och man kan ännu så länge bara ta ut dollar. Nu är det ju ingen som räknar med att den lokala valutan, somaliska shilling, kommer kunna tas ut ur bankomaten sen heller, det är en tämligen värdelös valuta. Men kanske kommer så småningom euro och pund kunna tas ut iaf.

I Sverige blir vi förbannade om den närmsta bankomaten inte funkar utan man måste hitta en annan. I Somalia vet troligtvis 99% av befolkningen inte ens vad en bankomat är och de kommer inte heller ha användning för någon inom en överskådlig framtid heller.

Här i Ghana finns massor med bankomater, överallt. Det finns väldigt många både inhemska och utländska banker här och de har alla sina egna bankomater. Och de används flitigt av många människor. Det finns så klart en väldans massa människor även i Ghana som inte har någon användning för en bankomat. De har väldigt lite pengar och har inte heller något bankkonto. De pengar de möjligtvis tjänar får de i kontanter och de går åt till det nödvändigaste så fort de kommer i deras hand. Men jag skulle tro att många iaf vet vad en bankomat är, och de som bor i de större städerna ser dem även om de inte använder dem.

Ghana är nämligen ett hyfsat modernt land. Det finns bankomater som funkar ganska ofta, även om man ibland får åka runt till fyra, fem stycken innan man får ut kontanter. Det finns hemkörning av mat som man beställer över nätet, även om det tar mycket längre tid än vad de säger, och man ofta inte får riktigt det man har beställt. Det finns köpcentrum, faktiskt ett med rulltrappor, även om den genomsnittlige svensken skulle ha svårt att känna igen sig med referensramar som Gallerian, Torp och Nordstan.

Nyheten om bankomaten i Somalia får mig att tänka på hur mycket vi tar för givet i den rika delen av världen. Vi räknar med att kunna kliva in i en stor luftig galleria och köpa det vi vill ha och vi tar för givet att vi ska kunna skaffa den senaste Iphonen så fort vi vill ha den. Vi tycker det är fullständigt självklart att man har ett bankkonto där lönen kommer in, varifrån vi sedan låter räkningarna betalas digitalt och en automatisk överföring till fondsparet görs varje månad. Men egentligen var det ju inte så länge sedan vi också levde i ett samhälle som installerade den första bankomaten (det var faktiskt så sent som 1967 och då hette de Minuten).

Utvecklingen går väldigt fort ibland, nästan hisnande snabbt. Och troligtvis kommer bankomater vara vardagsmat för somalierna om 50 år. Men ibland kan det vara bra att påminna sig om att vi för inte så länge sedan var där de är nu, och det är vår skyldighet att hjälpa dem att komma dit vi är idag så småningom.

Lördag morgon

Idag är det vilodagen hemma hos oss. Eller, vi ska iaf inte göra något innan tio. Det betyder sovmorgon här och alla utom jag är kvar i sina sängar.

Jag passade på att starta dagen med en kopp té på balkongen, en ganska sval bris höll mig sällskap liksom det hemtrevliga ljudet från minaretbilarna. Antar att det är bönedags om man är muslim. För att alla muslimer (vet inte exakt men det är ganska vanligt att folk är muslimer här) ska få be ordentligt så har de bilar med högtalare på flaken som åker runt i stan, som en slags ambulerande minaret. Service tycker jag!

Internationella pannkaksdagen

I morse stekte jag pannkakor till barnens lunchlåda. Det är lite svårt att vara kreativ klockan sex på morgonen, så det blir en del säkra kort. Pannkakor är ett sådant, funkar jämt. Då slog det mig att det är väldigt internationella pannkakor jag steker. Äggen är från Ghana, mjölken och smöret från Frankrike, saltet från Sydafrika och mjölet från Indien. Och dom kommer om ett par timmar avnjutas av två svenska barn på en amerikansk skola.

Här i Ghana finns en högst levande diskussion om landets oförmåga att försörja sig självt. Just nu är man väldigt beroende av import av varor. Till och med grönsaker importeras, från grannländer men också från andra världsdelar. Jordbruket här är väldigt gammalmodigt och ineffektivt och det finns inte heller någon vettig infrastruktur och logistik för transporter. Mycket av försäljningen görs helt enkelt direkt mellan producent och konsument, och det blir ohållbart när antalet köpare och säljare växer. Sammantaget gör denna situation det att man faktiskt inte kan mätta sin egen befolkning. Ghana har väldigt bra förutsättningar för odling, jorden är bördig och klimatet är gynnsamt så egentligen finns ingen anledning för någon att svälta i det här landet. Ändå gör många det.

Det är ganska svårt att förklara hur vardagen ser ut när det kommer till mat, men jag ska försöka.

Inköpslistans förbannelse

Vikten av att skriva en inköpslista fick jag lära mig i hemkunskapen. Det skulle vara bra för att komma ihåg det man behövde, och framförallt för att inte köpa en massa saker man inte behöver. I Ghana är det väldigt svårt att hålla sig till en lista. Det går faktiskt nästan inte.

Många Ghanianer handlar sin mat på marknaden. Den sträcker sig över en hel stadsdel och olika varor finns i olika delar av marknaden. Den består dels av personer som säljer en eller ett par olika produkter utomhus till små affärer som säljer ganska många saker. Men har man en lista och åker till marknaden så får man nog räkna med att spendera många timmar där för att få tag på allt man behöver.

Jag åker inte till marknaden så ofta, man måste kunna förhandla om priser och det är jag inte så bra på. Dessutom är jag ju van vid att gå in i en affär, ta en kundvagn och plocka det jag vill ha från hyllorna. Så jag, och den växande Ghanianska medelklassen, vi åker till någon av de stora mataffärer som vuxit upp i Accra de senaste åren. För femton år sedan fanns inga av dessa stora affärer här.

Inga konstigheter låter det ju som. Det är bara det att allt inte finns i den affären man åker till. En affär kanske har bra fisk. En annan har bra ost. En tredje har vin. Ja ni fattar. Så beroende på vilken affär man väljer att åka till så får man välja vad man ska handla just den dagen. 

Världens dyraste paprika

Grönsaker går att handla i de stora mataffärerna, men kvaliteten är sådär, och ofta saknas det man vill ha, ibland finns det inga tomater, ibland finns det ingen gurka osv. Det man kan köpa i affärerna som inte finns på anat håll är importerade grönsaker, orange paprika från ett växthus i Holland, franska vindruvor, etc men det är dyrt. Riktigt dyrt. Importerade tomater tex kostar hundra kronor kilot, och den där orangea paprikan kostar150:-/kilot. Så grönsaker och frukt köper jag faktiskt på de små grönsaksmarknader som finns utanför den stora marknaden, det är både billigare och bättre. 

Ytterligare en sak som är annorlunda i affärerna här är att om man hittar en vara man gillar, senast hittade vi en torkad sojaprodukt från Sydafrika som vi tyckte var god, då måste man köpa på sig många exemplar av den varan. För när den är slut så vet man inte om den kommer in igen. Importen av varor verkar vara högst slumpmässig, helt plötsligt svämmar stans butiker över av Danablu, och sen när alla de ostarna är köpta så ser man inte röken av Danablu igen.

För en vecka sedan kom Björn hem med tre burkar créme fraiche, en vara som inte gått att få tag på sedan mitten av juli. Grädde är också hårdvaluta för tillfället, den är sällsynt och väldigt dyr. Så storslagna middagsplaner kan lätt raseras på grund av att hälften av ingredienserna helt enkelt inte finns.

Jag har också märkt att hyllorna i Accras mataffärer delvis är en avstjälpningsplats för varor som kan vara svåra att bli av med i Europa. Det är inte ovanligt att hitta stapelvaror med kort datum här, och man måste alltid kolla så inte sakerna är för gamla. Troligtvis får någon dessa matvaror till ett billigt pris och förtjänsten blir så mycket högre när man sedan säljer varan vidare.

Dags att anpassa sig

Det är helt enkelt mycket jobb att fylla skåp och kyl med mat, ibland orkar jag inte ens tänka på att handla och då får middagen komponeras av det som finns hemma. En del andra expats (folk som inte är från Ghana som bor här på samma premisser som oss) löser det genom att anställa en som handlar och lagar maten åt dem, då slipper man ju allt besvär med att hitta på maträtter och åka runt och handla ingredienserna till dem. Men det är inte ett alternativ för oss, och även om det hade varit det så tror jag faktiskt att jag hellre lagar min egen mat. 

Jag märker ju hur jag kämpar i motvind med mina matinköp, med att försöka hitta varor som passar det jag är van vid att laga. Jag börjar så sakteliga inse att jag måste anpassa mig efter realiteten här och faktiskt börja köpa det som finns i verkligheten, inte bara leta efter det som finns på min lista. I början gjorde jag listor och tog med mig, men det har jag slutat med. Det blir enklare och mer harmoniskt att helt enkelt utgå från det som finns att köpa och sedan laga något av det man får med sig hem i matkassen. 

I morgon ska vi åka till den ekologiska grönsaksmarknaden som ibland kör lite pop-up affär vid en restaurang. Där kommer vi bland annat kunna köpa bokoboko, kontomere, moringa leaves och palm wine. Kan ju bli en utmaning att koka något på de ingredienserna ;-) Och de dagar vi får hemlängtan och vill ha något som känns som hemma så kan jag ju alltid steka pannkakor. Internationella pannkakor.

Sodom och Gomorra

Igår var jag på besök i Sodom och Gomorra. Varför platsen fått detta namn av folket i Accra vet jag inte. Kanske beror det på den knarket, prostitutionen och all annan kriminalitet? Kanske beror det på att stadsdelen ser ut som att någon faktiskt har dränkt den i eld och svavel? Vad jag vet är att ingen borde behöva bo under de här omständigheterna, någonstans, någon gång.

Sodom och Gomorra ligger mellan stranden och en lagun i Accra, och det låter ju på pappret som ett jättebra läge. Men med tanke på att just den biten av stranden (som ironiskt nog kallas för Lavender Hill) används för att dumpa bajs ner i havet och att lagunen är hemvist för världens största elektroniksoptipp, så är Sodom och Gomorra allt annat än en behaglig plats att bo på.

Ingen vet exakt hur många som bor här, men uppskattningsvis är Sodom och Gomorra hem åt cirka 50 000 personer, de flesta inflyttade från norra delarna av Ghana. Området består av små nedgångna skjul, dom största kanske ungefär som en svensk friggebod i storlek. Där slutar jämförelsen, för ingen svensk skulle ens överväga att ha en av dessa skjul i trädgården. De flesta är gjorda av trä med i bästa fall lite korrugerad plåt på taket, annars bara några brädlappar som tak över huvudet.

Rinnande vatten finns endast på de gemensamma duschutrymmena och avlopp är helt enkelt marken. 

Jag besökte alltså denna stadsdel igår ihop med ett antal mammor från barnens skola. Med oss hade vi en guide, Paul. Men för att kunna gå omkring inne i Sodom och Gomorra behövde vi hjälp på plats, och det fick vi i form av Boss.

Boss kommer från Tamale i norra Ghana och har bott i Sodom och Gomorra i fem år. Han är well connected, har bra relation med chieferna i området och fungerar därför som en dörröppnare för oss. Utan honom kan vi inte gå här. Boss har hört mycket bra om Sverige och skulle vilja åka dit någon gång. Jag struntar i att berätta att SD precis har fått 13 % av rösterna i vårt allmänna val bland annat genom att torgföra åsikten om att sådana som Boss inte hör hemma i Sverige.

Vi snirklar oss igenom trånga gränder, smala passager där man nästan får gå på sidan för att kunna åla sig fram, plötsligt går vi igenom en bar, med hög musik, en pokermaskin, några kunder som ser både fulla och höga ut och ett gäng prostituerade kvinnor som sitter och väntar på nästa kund. Vi kryssar oss fram mellan husen, de flesta är bostäder, men en del fungerar också som affärer av olika slag. Överallt finns massor med barn, dom små har lite eller inga kläder och sitter eller går barfota på marken. Jag är glad att jag har ordentliga skor för jag tror inte att den bitvis blåsvarta marken är så nyttig för hälsan att spendera för mycket tid på.

Ibland kommer vi ut på lite större gator. Då vågar jag ta fram kameran jag har lånat av Björn. Men jag inser också att den är värd mer i pengar än vad de flesta här någonsin kan drömma om att ha, och jag skäms lite.

I Sodom och Gomorra är majoriteten muslimer, så med jämna mellanrum finns små moskéer. Böneutropen förmedlas med hjälp av radioapparater och andra anläggningar som vi passerar längs med vägen.

Målet med vår utflykt är att få se elektroniksoptippen som i tidningar omnämns som världens största dumpningsställe för uttjänta tvapparater, datorer, iapds, telefoner mm. I takt med att Apple och Samsung övertygar oss om att vi verkligen behöver nya telefoner och tvapparater hela tiden, så växer berget av skräp på platser som den här. Återvinning av gammal elektronik är en dyr historia, och trots att många länder har skrivit på avtal om att inte exportera sitt skräp till länder som Ghana så finns inga tecken på att tillförseln av sopor blir mindre, tvärtom. Mycket kommer till Agbogbloshie, som platsen där soptippen ligger heter, som "begagnat" gods, för det är ju inte förbjudet att exportera begagnade fungerande saker. Problemet är bara det att det som på pappret är begagnat, egentligen är trasigt och ska slängas. Ett enkelt och förbjudet sätt för rika länder att göra sig av med skiten och skicka den till platser som den här.

Ja där ser ni förresten lagunen i sin nuvarande form. Inget man badar i direkt, vattnet är gråsvart och säkerligen blir man mycket sjuk om man råkar ramla i.

Tippen har blivit arbetsplats för väldigt många människor som bor i Sodom och Gomorra. De ägnar dagarna åt flera olika typer av återvinning. Många samlar ihop kablar och andra delar som de sedan eldar för att utvinna framförallt koppar men också bly och andra metaller som de sedan kan sälja för att få lite pengar till mat. Denna verksamhet gör att det hela tiden ryker från soptippen, en svart tjock rök som sprider sig med vinden till bostadsområdet.

Andra människor försöker få liv i våra gamla grejer för att kunna sälja dem. Ett antal gamla telefoner kan bli en ny, gamla datordelar sätts ihop till nya datorer etc. En recyclad dator kan man få för en hundring här. 

Det som blir över, som här, en stor hög med skal från datorer, bränns så småningom upp.

Eftersom Sodom och Gomorra redan är känt för att vara ett ställe där man kan göra allehanda typer av dirty business, så har vissa personer också specialiserat sig på att meka med bilar och motorcyklar. Och dessutom finns det de som återvinner gammal motorolja för att sedan sälja det till de företag som gör asfalt till vägbyggen. Jag behöver kanske inte poängtera att även denna verksamhet sker utan något som helst skydd, vare sig för människor eller miljö.

Hopplösheten och sorgen kommer över oss när vi vandrar runt i den här röran, samtidigt som vi ser att folk lever sina liv här och försöker upprätthålla någon stolthet i det. "You see, the slum is ok, you can live here" ropar någon efter oss när vi så småningom kommer tillbaka till vår utgångspunkt och ska åka tillbaka till våra luftkonditionerade lägenheter och hus. Jag förstår ju det bisarra i att vi går där med våra kameror, på utflykt i fattigdomen, det som faktiskt är deras verklighet varje dag.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om den här upplevelsen, om alla barnen som ropar "obroni" (typ "viting") när vi passerar, om den gigantiska cassavamarknaden som vi plötsligt står mitt i där en tant dansar allt vad tygen håller, den oändliga mängden sopor som kantar alla gränder i Sodom och Gomorra, all bra musik som pumpar ut ur stora högtalare i vart och vartannat skjul, kvinnan med den fyra månader gamla babyn som jag köper vatten av samtidigt som hon ammar, alla som skriker åt oss att dra åt helvete när vi fotograferar,  den konstanta lukten av kemikalier blandat med bajs och ibland med inslag av mat, solen och värmen som liksom lägger på ett extra lager av svett på hela utflykten och mötet med chieferna, en samling äldre herrar med grått skägg som sitter på en altan och filosoferaren - men jag nöjer mig med två snabba konklusioner. 

Fattigdom är fördjävligt och jag inser motvilligt att jag måste göra avkall på mitt välstånd för att de som bor i Sodom och Gomorra ska få det bättre. Den typ av orättvisa fördelning av världens tillgångar som vi ägnar oss åt idag är inte hållbar längre, den måste ändras och vi kommer vara de som får snåla in.

Jag ska fan tänka efter nästa gång jag suktar efter en ny telefon, trots att jag har en som funkar utmärkt. Nu vet jag var mina gamla elektronikgrejer hamnar och det är inte okej att små barn leker i den gråsvarta röken på en av världen giftigaste platser.

Två steg fram ett steg tillbaka

Så här stora är avokadoträden i Ghana!

Här är det sjukstuga, först var Harald förkyld och lagom till att han tillfrisknade blev Blenda sjuk. Det är många som är förkylda i skolan just nu och dessutom har dom varnat för löss i femman. Vissa saker är tydligen universella.

Dessutom har skolan upptäckt att Harald borde gå i åttan, att han hamnade i nian mer eller mindre av misstag, så idag börjar han ny klass. Lite tråkigt för Harald som har skaffat kompisar i nian och som var stolt över att gå i high school. Men å andra sidan kanske året blir lättare nu när nivån på kurserna är lite lättare. Han får nu också gå i spanska istället för franska, vilket är bra eftersom det är spanska han läser hemma. Även franskan var ett misstag, det kunde man tydligen välja, men det var det ju ingen som sa till oss.

Annars är det varmt och fuktigt och regnen kommer mer sällan. Det är lite idétorka på matfronten för min del. Det finns ju inte alltid det man vill ha i affären vilket gör att jag inte riktigt kommer på vad jag ska laga för mat. Så det blir ganska mycket rundgång, speciellt när kött inte är ett alternativ. Kanske får börja skriva listor på mat som går att laga med förutsättningarna här, så jag har några recept på lager.

Har försökt börja skriva också, det går ganska bra även om det än så länge är ganska korta stunder varje dag. Faktiskt dags för det nu. 

Möbler och växter

Idag har vi varit ut på shoppingtur. Lite växter till balkongen blev det. En lite högre rosa växt, några lite lägre, basilika och koriander.

Växter köper man vid vägen, en gata där blomsterförsäljarna står kant i kant i minst en kilometer. Alla säljer ungefär samma grejer och i den mån man känner igen växterna så är det såndana plantor vi har som krukväxter inomhus i Sverige.

Örterna var lite svårare att få tag på men till slut hittade vi basilika och koriander.

Efter växterna var det dags för mer vägkantsshopping. Här säljs ju det mesta vid vägkanterna, bland annat möbler. Handgjorda korgmöbler är ganska vanligt här och de kostar nästan ingenting.

Vi behöver lite extra förvaring så vi beställde en hylla liknande den som jag har fotat av. Vår kommer bli dubbelt så bred, ha en del som är ett skåp med hyllor och vara en sektion högre. Kwesi, som snickaren heter, kommer tillverka den under veckan och nästa lördag hämtar vi upp den. Och för denna handgjorda hylla i cederträ betalar vi under tusen kronor. Helt sjukt egentligen med tanke på att det ligger många timmars arbete bakom.

Det finns ett oändligt antal modeller på möbler i rotting och i bambu. Kuddarna är inte riktigt min stil men i övrigt tycker jag mycket av det de gör är jättefint!

Återkommer med bild på hyllan när den är klar.

SD ljuger så dom tror sig själva

Jaha då är det alltså mindre är två veckor kvar till valet. Jag och Björn har redan röstat, återstår att se om våra poströster kommer fram i tid. Men jag tror bestämt att poströster räknas ett tag efter valet också.

Det är ganska intressant att följa valrörelsen på håll faktiskt, man ser saker ur ett litet annat perspektiv. Framförallt är det underligt att läsa om Sverigedemokraternas framfart när man själv befinner sig på en annan kontinent och helt plötsligt tillhör en minoritet. Hittills har vi träffat kanske ett tiotal svenskar, framförallt genom skolan där det sammanlagt finns elever från 60 olika länder.

Här är det vi som ska ta seden dit vi kommer, lära oss språket och assimilera oss bäst vi kan, om vi nu skulle applicera det som Sverigedemokraterna säger på vår egen livssituation. Det är bara det att här är det ingen som är upprörd om du inte behärskar alla lokala språk, om du tillhör en annan religion än majoriteten, eller om du har andra vanor och traditioner än de flesta. För här finns massor av lokala språk, här lever muslimer och kristna sida vid sida och det finns hur många helgdagar som helst när man har inkluderat alla religioner och andra högtider som ska uppmärksammas. 

I det här samhället delar man inte in människor i vi och dom på samma sätt som en växande skara svenskar gör. Visst finns det fördomar och motsättningar, men generellt är människor här mycket mer avslappnade inför kulturella skillnader. Det finns helt enkelt så mycket av allt att det skulle bli väldigt omständigt att gå runt och störa sig på minsta lilla olikhet. 

I Ghana är engelska det officiella språket, men det finns över 70 olika lokala språk i Ghana. Så de som bor uppe i norr förstår inte de som bor söderut eftersom de pratar helt olika språk. I Accra pratas framförallt twe och ga förutom engelska. Trots att språkbarriären är ständigt närvarande lyckas människor göra sig förstådda och kan både jobba och umgås.

Den största religionen i Ghana är kristendom, här finns protestanter och katoliker, en massa olika frikyrkor. Här finns också en stor muslimsk population, här finns hinduer och dessutom finns inslag av de gamla traditionella religionerna ständigt närvarande. Tex är det inte ovanligt att folk går till "herbalists" när de är sjuka osv. De ber säkert till gud också, men det känns som att inställningen till religion är väldigt pragmatisk här, funkar inte det ena så testar man det andra också. Sedan är ju kyrkan en social institution också, det är där man ses på söndagarna träffar vänner och familj, umgås och får höra det senaste skvallret. Nu när ebolan lurar i faggorna tex, så är det med kyrkans hjälp som hälsoministeriet sprider kunskap om hur man undviker att bli smittad. Prästerna får passa på att informera samtidigt som de kör sin predikan. För det är helt enkelt det snabbast och mest effektiva sättet att nå ut till befolkningen.

Man behöver inte tillbringa särskilt lång tid i ett land som Ghana innan man inser det omöjliga i att bygga ett samhälle på Sverigedemokraternas ideologi. Och det är inte en åsikt, det är fakta. Det är faktiskt omöjligt att i framtiden försöka skapa ett Sverige som aldrig har existerat, ett Sverige som bygger på tanken om en homogen etnisk och kulturell befolkning, där alla pratar samma språk, tror på samma gud, och gillar samma mat. Att SD håller på att lura i så många svenskar att det är en väg framåt är ju både naivt och ohederligt. Som man brukar säga "dom ljuger så dom tror sig själva". För det är precis vad de gör.

Glöm inte att rösta nu, det är det mest effektiva sättet att göra skillnad i valet.

Pärlbroderier och tårar

Igår var jag på bussutflykt anordnad av föräldraföreningen på skolan. Parent Teacher Organisation, PTO, är en slags hemåskolaförening som också fungerar som ett sätt för nyanlända att snabbare komma in i livet här i Ghana. Det är inte alltid lätt att vara ny här, så mycket funkar annorlunda och det är inte alltid lätt att veta vem man ska fråga.

"Googla det" tänker ni då, men det går inte heller att göra, väldigt få företag och myndigheter har hemsidor här och ofta är den information man hittar gammal. 

Så bussturen vi åkte på var helt enkelt en guidad tur genom stan där vi fick tips om bra affärer, tandläkare, malariatestcenter, restauranger, gardinmakare mm. Under tre timmar for vi kors och tvärs genom stadsdelarna samtidigt som de mer hemmastadda damerna pratade i mikrofonen och pekade ut points of interest. 

Så nu har kag numret till en bra libanesisk takeaway, vet var Dr Dennis har sin tandläkarpraktik och har fått reda på ett nytt ställe att köpa fisk.

Nancy, som var en av guiderna, har bott här i sjutton år. När hon kom till Accra fanns en enda mataffär som såg ut så som vi är vana att se dem och den var liten som den lilla tobaksaffären nere på hörnet. Hon berättade också hur hon i början kunde sitta hemma och lyssna på arabisk musik (tror hon är från Syrien eller Jordanien) och gråta floder för att hon längtade hem.

Detta berättade hon för Genie som är ny här och som kommer från en stad med 2000 invånare i Idaho. Hon känner sig helt desorienterad här och längtar hem. Det blir bättre säger Nancy och hon är väl ett levande bevis på det som ju har bott här i snart två decennier.

Bilderna är tagna inne i en liten affär vi stannade vid, som drivs av en av föräldrarna på skolan. Hon sålde de här underbara djuren gjorda i tyg och med fantastiska pärlbroderier utanpå. Från Sydafrika förstod jag det som. Gillar framförallt vad jag tror är ett lejon, den som har skägg. 

Nu sitter jag och väntar på våra saker som har åkt båt hit. De ska komma idag och barnen kommer bli överlyckliga. Var allt ska stå är dock ett mysterium. Kommer se ut som ett lager härinne om några timmar.

Vad skriver tidningarna om?

Så här kan en framsida på Ghanas största tidning, Daily Graphic, se ut. Det här är gårdagens tidning. Jag har lagt till den svarta rutan över mannens ögon och  har även strukit över hans namn. Han är nämligen inte dömd ännu, endast gripen.

Brottslingar hängs ut väldigt stort i Daily Graphic, ofta handlar det om rån eller rånmord men det kan också, som här, handla om incest, våldtäkt mm. Namnen publiceras alltid liksom en ingående beskrivning av det brott personen är misstänkt för. Publiceringarna sker ofta så fort personerna är gripna, men det förekommer också rapportering om domar som förkunnats.

Jag förmodar att polismyndigheten är väldigt involverad i den här typen av publiceringar, ofta fotograferas gripna med handklovar på. Bra reklam för deras verksamhet så att säga.

I övrigt rapporteras det mycket om vad som pågår på den politiska arenan, industrinyheter (Ghana har ju bland annat en omfattande gruvindustri då man är stora exportörer av guld) och nyheter från sjukvårdssektorn.

Mer vardagsnära nyheter handlar tex om den återkommande bristen på bränsle, alltså diesel och bensin. Just nu skrivs det också mycket om hur Ghana ska bli renare. Det är väldigt skräpigt här, en konsekvens av ett helt eftersatt renhållningssystem, infrastrukturen saknas helt enkelt. Avloppssystemen är också undermåliga, många människor saknar ju både vatten och avlopp hemma och i många bostadsområden är avloppen helt öppna, dvs ett dike utanför huset. Och med en pågående koleraepidemi så är naturligtvis intresset stort för vad staten gör för att städa upp landet.

Artiklar jag inte sett här ännu är "huvudvärken kan vara dold kvinnosjukdom", "gå mer fem kilo på fem dagar" eller "stort kräfttest". Men jag har ju inte provläst alla tidningar än, återkommer med rapport när min tidningsresearch är mer omfattade.

Konsten att inte göra någonting

Mitt liv som hemmafru börjar nu bli verklighet. Dvs barnen kommer från och med nu åka själva till skolan för det mesta, och ofta hämtas utan mig i bilen, vilket innebär att jag är ensam hemma mellan sju på morgonen och fyra på eftermiddagen.

Det betyder inte att jag har nio timmar att slå ihjäl varje dag, timmar som alltid är helt blanka. Allt tar mer mycket tid här och en sådan sal som att handla mat är ibland ett omfattande projekt. Man vet nämligen inte riktigt vad som finns i affären från dag till dag, tex har jag letat efter créme fraiche i tre veckor nu, finns inte i någon affär. Så för att få ihop det man vill ha kan man ibland få åka till flera affärer, eller helt enkelt ändra sin inköpslista för att passa utbudet i affären.

Andra saker som är tidskrävande är tex att köpa el. Då måste man gå ner till sin elmätare, hålla upp ett kort med en streckkod framför den, sedan bege sig till elaffären och fylla på kortet med pengar (= el) och sedan gå hem igen och hålla upp kortet en gång till för att pengarna ska åka in i elmätaren.

Laga mat tar också längre tid eftersom alla grönsaker måste tvättas väldigt noga.

Kort sagt är det många vardagsbestyr som är tidskrävande och inte lika effektiva som hemma, men å andra sidan har jag ju städhjälp tre dagar i veckan, så städning och tvätt behöver jag inte direkt bekymra mig om.

Vad ska jag göra med all min tid? Den här grejen som är så hett eftertraktad, som man alltid drömmer om att ha mer av, men som när man får massor av den kan bli svår att hantera.

Jag har ju tänkt att skriva när jag är här, förhoppningsvis en bok. Och det kan jag tänka mig kommer ta en hel del tid. Dessutom ska jag försöka vara lite social, träffa folk och lära mig lite om landet jag är tillfällig gäst i. Men jag har även planerat att träna mig på att inte göra någonting. 

Idag tex har jag sett en och en halv jättedåliga filmer från tidigt nittiotal, på tv. Sedan har jag läst ganska mycket, ätit lite lunch som jag handlade nere i bageriet, torkat av möblerna på balkongen och bäddat allas sängar. Okej det blev en hel del tid framför datorn också. 

I dessa tider när man matas med budskap om att leva i nuet och uppleva allt till max, så känns det faktiskt ganska befriande att försöka omdefiniera "carpe diem" lite. För det finns ju faktiskt en massa saker att göra idag, som egentligen går lika bra att göra i morgon.

Saker som är annorlunda

Ja vad ska man säga. Har läst den här nyheten ganska många gånger nu. Det handlar alltså om en ebolaklinik i ett township i Liberias huvudstad Monrovia, som blivit attackerat och plundrat.

Ett antal personer har stormat kliniken, tagit med sig såväl sjukvårdsutrustning som smutsiga lakan, madrasser mm, och patienterna som fanns på kliniken flydde för sina liv.

Det här händer i en del av Monrovia som, om jag har förstått det hela rätt är väldigt fattig, och säkert påminner mycket om en del av de stadsdelar som finns här i Accra. Folk bor i små murade kubliknande hus med korrigerad plåt på taket. Gränderna mellan husen är kanske två meter, och där trängs människor och djur. Det är väldigt mycket skräp överallt, avloppen som finns är helt öppna, det finns speciella hus dit alla går för att tvätta sig och gå på toaletten, i själva bostäderna finns varken vatten eller avlopp. Kort sagt, det är väldigt trångt och väldigt fattigt.

I ett sånt område befinner sig just nu 20-25 ebolamisttade människor. Inom en väldigt kort framtid kan den siffran vara mycket högre.

De som attackerade kliniken hade skrikit att det inte finns något som heter ebola, och det är ett stort problem att det sprids väldigt många konspirationsteorier just nu om att ebola är planterat i Afrika av de rika länderna, att det bara är en täckmantel för illegal organhandel mm.

Jag blir både rädd och sorgsen när jag läser om den här händelsen. Framförallt drabbas jag av insikten att vi är så priviligierade i Sverige. Vi kan skicka våra barn till skolan, vi har en doktor att gå till när vi blir sjuka, och vi bor i hus där man faktiskt kan dricka vattnet i toaletten om det krisar.

Att det finns människor i Sverige som bedriver opinionsarbete och plockar röster på att vårt välstånd är hotat bara för att vi låter en bråkdel av världens fattiga befolkning komma och ta del av vår rikedom är inte bara ohederligt och skamligt. Det är djupt människofientligt! 

Fiskmarknad

Idag var vi på fiskmarknaden. Halv åtta kom Clifford och hämtade mig och Björn och kylväskan vi inhandlat för ändamålet. Barnen stannade hemma och passade på att ha lite sovmorgon, vi går ju upp ganska tidigt på vardagarna.

Fiskmarknaden i Jamestown var packad med folk, båtar, människor, barn, fisk i en väldigt röra. Förutom fisk sålde de också chili i mängder och ven lite andra grönsaker och frukter. Det bor väldigt många människor nere vid stranden, i pyttesmå skjul med gemensam toalettinrättning. 

Först hittade vi bara små Tilapia - ja det är HÄR de fiskas - men efter en stund träffade vi på en dam som sålde det vi vill ha - hummer! Det är ju varmvattenshummer, den sorten man också kan äta i tex Thailand och runt Medelhavet, inte den som vi har längs med våra kuster. Men den duger bra åt oss och med tjugo små humrar i kylväskan åkte vi hem. 

Den där röda fisken med blåa prickar som man ser lite av på översta bilden, den vet jag inte om jag skulle våga äta:-) Ser ut som en akvariefisk! Men förutom Tilapia kunde man köpa red snapper och grouper, bläckfisk och andra fiskar som jag inte vet namnet på. 

Nåväl, nu har vi avnjutit våra små humrar gratinerade i ugn med vitlökssmör. Väldigt gott!