Den svenska skammen

Cape Coast Castle

I helgen åkte vi på utflykt. Turen gick till Cape Coast, en stad som ligger några timmar västerut från Accra. Ett av våra mål var att besöka ett av de många slavfort som finns bevarade längs Ghanas kust. Grunden till fortet Cape Coast Castle, lades av svenskar i mitten av 1600-talet och under en period bedrev svenskar handel med slavar från den här handelsstationen. Slavarna var för kolonisatörerna en vara bland andra som man handlade med för att tjäna pengar. Idag står Cape Coast Castle kvar som en påminnelse om mänsklig grymhet och är upptaget på UNESCOs världsarvslista som ett byggnadsverk som bör bevaras för framtiden.

Stranden nedanför fortet

Det är svårt att förstå att fortet vi går omkring i en gång för några hundra år sedan faktiskt användes primärt för förvaring av slavar. Läget är fantastiskt med havet och stranden precis utanför murarna. Om man inte visste vad Cape Coast Castle använts till skulle man kunna tänka att det bara är en vacker historisk byggnad.

I fortets över delar finns salonger och sovrum, ett kapell där gudstjänster hölls och en stor innergård. Här bodde guvernören. Rummen är stora med fönster i flera riktningar, en frisk bris svalkar såväl inne som ute och man kan tänka sig att det säkert bitvis var ganska trivsamt för guvernören att vakna upp med havet precis utanför fönstret.

När vi blir ledda ner i fängelsehålorna upphör alla känslor av trivsel.

I Cape Coast Castle kunde man förvara upp till tusen manliga slavar åt gången. De förvarades i en mörk fängelsehåla uppdelad på fem sektioner som tillsammans kanske upptar en yta av 150-200 kvm. Några små hål i väggen uppe vid taket är allt ljusinsläpp som existerar, i övrigt är det helt enkelt stora tomma rum av sten, bevarade i samma skicka som när de användes. Männen som fängslades fick kissa och bajsa där de stod, de fick mat två gånger om dagen som de åt med händerna och när de skulle sova fick de försöka lägga sig ner om det fanns plats. Troligtvis kunde inte alla lägga sig ner och det är väl tveksamt om de ville det, det var ju trots allt på golvet som all avföring blandat med matrester låg. De förvarades alltid med händerna i bojor. Från två veckor upp till tre månader stannade en slav på Cape Coast Castle, hela tiden i samma mörka fängelsehåla. Många slavar dog under tiden de var inlåsta här och deras kroppar kastades ut i havet utanför fortet, med en kanonkula knuten runt ena foten för att förhindra att de sköljdes upp på land igen.

När man fört påbörjade utgrävningarna i

fängelsehålorna var golvet täckt av en halv

meter organiskt material. Ännu idag kan man

inte se golvstenarna mer än på några få ställen.

Man handlade även med kvinnliga slavar, dock inte i samma utsträckning. Män var starkare och bättre arbetskraft och var därför mer populära exportvaror. Kvinnorna förvarades i en annan del av fortet även de i samma mörka fängelsehålor, under samma vidriga förhållanden.

Luften i hålorna är kall och fuktig, och när vår guide släcker lamporna för att vi ska förstå hur mörkret människorna levde i så får man under ett par sekunder någon slags förnimmelse av hur det måste ha varit att befinna sig där. En känsla av omänsklighet infinner sig.

När förvaringstiden var över leddes slavarna genom en lång mörk tunnel ut genom en port till stranden där små jollar väntade på att lasta ombord dem på fartyg för vidare frakt västerut. Efter upp till tre månaders väntan i de mörka hålorna bländades de av ljuset som mötte dem på stranden. Och ändå måste just denna stund varit en av de lyckligare, då de faktiskt såg dagsljus och fick andras frisk luft en liten stund. För snart väntade ännu en grymhet, då de packade som sillar fraktades över haven för att sedan säljas på auktion.

Ingen vet exakt hur många människor som gick detta grymma öde till mötes, men man beräknar att mellan 12 och 25 miljoner människor lämnade Afrika på detta sätt. Vissa hade sitt ursprung i Ghana, men många slavar färdades väldigt långa sträckor till fots innan de ens kom fram till slavforten, från grannländerna Togo, Benin, Burkina Faso och Niger.

Människor tar med sig gravdekorationer för att 

hedra sina förfäder som lämnade Afrika på ett

slavskepp. Man tror att bara ungefär hälften av

de som kom till slavforten tog sig levande

genom vistelsen där och över haven. 

Resten dog och har således inga kända släktingar.

En av de mest gripande synerna inne på fortet är den samling av gravdekorationer som ligger prydligt uppradade inne i en av fängelsehålorna. Guiden berättar för oss att det är besökare från olika länder som tagit med sig och lagt dit för att på så sätt hedra sina förfäder. En konsekvens av slavhandeln är att väldigt många idag levande människor inte vet något om sitt ursprung. De kan spåra sina förfäder tillbaka till slaveriet, men efter det finns inga fakta att hitta förutom att han eller hon troligtvis har suttit inspärrad i något av de 60 slavfort som fanns längs med Ghanas kust under slaveriets mest intensiva period.

En fråga som dröjer sig kvar efter besöket på Cape Coast Castle är varför ingen berättade om det här för mig när jag gick i skolan? Ingen nämnde ens med ett par ord att Sverige hade en del i slavhandeln, att svenskar kapitaliserade på en rasistisk ideologi och att svenska staten faktiskt tjänade pengar på att behandla afrikaner som boskap som köptes och såldes som djur. Svenskarna tillhörde aldrig de riktigt stora aktörerna på den här skamliga marknaden, men vi var med och byggde upp ett internationellt människohandelssystem som i alla avseenden var en förintelse.

Som av ett olustigt sammanträffande läser jag om en debatt som blossat upp hemma i Sverige, en debatt på temat "men det får man väl inte säga i det här jävla landet", där nu debattörer vill gå mot strömmen och omskriva kolonialismen i positiva ordalag. Till dessa historielösa personer vill jag bara säga att de är hjärtligt välkomna hit så ska jag låsa in dem i en av de där fängelshålorna i några månader, så de kan sova i sin egen avföring och försöka leva utan dagsljus. Eller kanske vill de i några minuter prova på att stå i den fängelsehålan man låste in de slavar som trots sin hopplösa situation försökte göra uppror mot kolonisatörerna. Den hålan var helt utan luftinsläpp och ingen kom ut levande från den. Kanske ett besök på Cape Coast Castle kan få dem att fundera ett par varv till innan deras narcissistiska iver påminner oss om den svenska skammen ännu en gång.

Porten från fortet till skeppen har i efterhand fått namnet 

"Door Of No Return" eftersom ingen av männen och kvinnorna

som gick ut genom den någonsin kom tillbaka till sitt hemland 

igen. På utsidan sitter idag även skylten "Door Of Return" och 

den har kommit att få symbolisk betydelse för de som 

återvänder hit för att hedra sina förfäder.