I morse stekte jag pannkakor till barnens lunchlåda. Det är lite svårt att vara kreativ klockan sex på morgonen, så det blir en del säkra kort. Pannkakor är ett sådant, funkar jämt. Då slog det mig att det är väldigt internationella pannkakor jag steker. Äggen är från Ghana, mjölken och smöret från Frankrike, saltet från Sydafrika och mjölet från Indien. Och dom kommer om ett par timmar avnjutas av två svenska barn på en amerikansk skola.
Här i Ghana finns en högst levande diskussion om landets oförmåga att försörja sig självt. Just nu är man väldigt beroende av import av varor. Till och med grönsaker importeras, från grannländer men också från andra världsdelar. Jordbruket här är väldigt gammalmodigt och ineffektivt och det finns inte heller någon vettig infrastruktur och logistik för transporter. Mycket av försäljningen görs helt enkelt direkt mellan producent och konsument, och det blir ohållbart när antalet köpare och säljare växer. Sammantaget gör denna situation det att man faktiskt inte kan mätta sin egen befolkning. Ghana har väldigt bra förutsättningar för odling, jorden är bördig och klimatet är gynnsamt så egentligen finns ingen anledning för någon att svälta i det här landet. Ändå gör många det.
Det är ganska svårt att förklara hur vardagen ser ut när det kommer till mat, men jag ska försöka.
Inköpslistans förbannelse
Vikten av att skriva en inköpslista fick jag lära mig i hemkunskapen. Det skulle vara bra för att komma ihåg det man behövde, och framförallt för att inte köpa en massa saker man inte behöver. I Ghana är det väldigt svårt att hålla sig till en lista. Det går faktiskt nästan inte.
Många Ghanianer handlar sin mat på marknaden. Den sträcker sig över en hel stadsdel och olika varor finns i olika delar av marknaden. Den består dels av personer som säljer en eller ett par olika produkter utomhus till små affärer som säljer ganska många saker. Men har man en lista och åker till marknaden så får man nog räkna med att spendera många timmar där för att få tag på allt man behöver.
Jag åker inte till marknaden så ofta, man måste kunna förhandla om priser och det är jag inte så bra på. Dessutom är jag ju van vid att gå in i en affär, ta en kundvagn och plocka det jag vill ha från hyllorna. Så jag, och den växande Ghanianska medelklassen, vi åker till någon av de stora mataffärer som vuxit upp i Accra de senaste åren. För femton år sedan fanns inga av dessa stora affärer här.
Inga konstigheter låter det ju som. Det är bara det att allt inte finns i den affären man åker till. En affär kanske har bra fisk. En annan har bra ost. En tredje har vin. Ja ni fattar. Så beroende på vilken affär man väljer att åka till så får man välja vad man ska handla just den dagen.
Världens dyraste paprika
Grönsaker går att handla i de stora mataffärerna, men kvaliteten är sådär, och ofta saknas det man vill ha, ibland finns det inga tomater, ibland finns det ingen gurka osv. Det man kan köpa i affärerna som inte finns på anat håll är importerade grönsaker, orange paprika från ett växthus i Holland, franska vindruvor, etc men det är dyrt. Riktigt dyrt. Importerade tomater tex kostar hundra kronor kilot, och den där orangea paprikan kostar150:-/kilot. Så grönsaker och frukt köper jag faktiskt på de små grönsaksmarknader som finns utanför den stora marknaden, det är både billigare och bättre.
Ytterligare en sak som är annorlunda i affärerna här är att om man hittar en vara man gillar, senast hittade vi en torkad sojaprodukt från Sydafrika som vi tyckte var god, då måste man köpa på sig många exemplar av den varan. För när den är slut så vet man inte om den kommer in igen. Importen av varor verkar vara högst slumpmässig, helt plötsligt svämmar stans butiker över av Danablu, och sen när alla de ostarna är köpta så ser man inte röken av Danablu igen.
För en vecka sedan kom Björn hem med tre burkar créme fraiche, en vara som inte gått att få tag på sedan mitten av juli. Grädde är också hårdvaluta för tillfället, den är sällsynt och väldigt dyr. Så storslagna middagsplaner kan lätt raseras på grund av att hälften av ingredienserna helt enkelt inte finns.
Jag har också märkt att hyllorna i Accras mataffärer delvis är en avstjälpningsplats för varor som kan vara svåra att bli av med i Europa. Det är inte ovanligt att hitta stapelvaror med kort datum här, och man måste alltid kolla så inte sakerna är för gamla. Troligtvis får någon dessa matvaror till ett billigt pris och förtjänsten blir så mycket högre när man sedan säljer varan vidare.
Dags att anpassa sig
Det är helt enkelt mycket jobb att fylla skåp och kyl med mat, ibland orkar jag inte ens tänka på att handla och då får middagen komponeras av det som finns hemma. En del andra expats (folk som inte är från Ghana som bor här på samma premisser som oss) löser det genom att anställa en som handlar och lagar maten åt dem, då slipper man ju allt besvär med att hitta på maträtter och åka runt och handla ingredienserna till dem. Men det är inte ett alternativ för oss, och även om det hade varit det så tror jag faktiskt att jag hellre lagar min egen mat.
Jag märker ju hur jag kämpar i motvind med mina matinköp, med att försöka hitta varor som passar det jag är van vid att laga. Jag börjar så sakteliga inse att jag måste anpassa mig efter realiteten här och faktiskt börja köpa det som finns i verkligheten, inte bara leta efter det som finns på min lista. I början gjorde jag listor och tog med mig, men det har jag slutat med. Det blir enklare och mer harmoniskt att helt enkelt utgå från det som finns att köpa och sedan laga något av det man får med sig hem i matkassen.
I morgon ska vi åka till den ekologiska grönsaksmarknaden som ibland kör lite pop-up affär vid en restaurang. Där kommer vi bland annat kunna köpa bokoboko, kontomere, moringa leaves och palm wine. Kan ju bli en utmaning att koka något på de ingredienserna ;-) Och de dagar vi får hemlängtan och vill ha något som känns som hemma så kan jag ju alltid steka pannkakor. Internationella pannkakor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar